Enighet – frihetens princip

Jag fortsätter min serie blogginlägg baserad på ‘Abdu’l-Bahás (1844-1921) dokument Enighetens Sju Ljus från 1906.

‘Abdu’l-Bahá skriver att:

”… mänsklighetens enighet [kan] uppnås i denna dag. Sannerligen, detta är ingenting annat än ett av undren i denna underbara tidsålder, detta lysande århundrade. Detta har föregående tidsåldrar varit berövade, ty detta sekel ljusets århundrade har blivit utrustat med unik och ojämförbar härlighet, kraft och upplysning. Härav följer det mirakulösa avslöjandet av ett nytt underverk varje dag. Så småningom kommer man att se hur klart dess ljus skall brinna i människans värld. ” (1)

Vi kan se att Internet och globala kommunikationskanaler accelererar processen av frihet för miljontals människor över hela världen. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna representerar ett stort steg framåt i försöket att tillförsäkra grundläggande friheter och skydda mänsklig värdighet.

Deklarationen har ett fundamentalt syfte och är ett pedagogiskt verktyg för att driva nationerna att minska diskriminering och utnyttjande. Tyvärr är miljoner av människor, barn, ungdom, kvinnor och män fortfarande nekad den mest grundläggande friheten som deklarationen om de mänskliga rättigheterna ska värna om. De fortsätter att lida under orättvis behandling från korrupta regeringar.

Bahá’u’lláh (1817-1892) önskar att vi ska berätta ”för de rika om de fattigas suckar i nattens timma”, då ”de fattiga bland er står under Mitt beskydd”. (2)

Han hänvänder sig direkt till världens förtryckare:

”Drag undan era händer från tyranniet ty Jag har förpliktat Mig att icke förlåta någon människas orättvisa. Detta är Mitt förbund som Jag oåterkalleligen har förordnat i den bevarade skriften och förseglat med Mitt sigill.” (ibid.)

Frihet att utöva sin religion, sin tro, sitt arbete, sin konst, sin musik, att kunna uttrycka sina åsikter är universella. Speciellt ser vi det i Iran, där bahá’íerna blir förföljda för sin tro. Och vi ser det över hela världen, där människor från olika religioner, eller etniska grupper, undertrycks medvetet av regeringar eller en majoritet av befolkningen. Det som behövs är grundläggande rättvisa och övertygelse om att det går att ändra världen.

Bahá’u’lláh säger:

”I Mina ögon är rättvisa det mest älskade av allt – vänd dig ej bort från den om du åstundar Mig och försumma den ej på det att Jag må förlita Mig på dig. Med dess hjälp skall du se med dina egna ögon och ej genom andras, och skall veta utifrån din egen kunskap och ej genom din nästas. Begrunda i ditt hjärta hur det höves dig att vara. Sannerligen, rättvisa är Min gåva till dig och tecknet på Min kärleksfulla godhet. Håll då dina ögon fästade därpå.” (a.a.)

Källa:

1. Utvalda skrifter av ‘Abdu’l-Bahá, skrifter.bahai.se
2. Bahá’u’lláhs Förborgade Ord, Bahá’í-förlaget AB

Global tankeenhet

Detta inlägg handlar inte om indoktrinering eller kommunism – men om enhet och enighet i världsprojekt. Vi är en värld – jorden är endast ett land och mänskligheten dess medborgare, säger Bahá’u’lláh (1817-1892). Hans son ‘Abdu’l-Bahá skrev dokumentet Enighetens Sju Ljus 1906 och tog upp principen om enighet i världsprojekt.

Att vara eniga om att förbättra världen och förena dess folk är en stor sak. Det betyder inte att det ska vara grått och trist, eller att alla hus ska vara lika, att alla endast ska få möjlighet att kunna äga en typ bil, eller att en bristfällig planekonomi ska slösa med resurserna.

Under relativt kort tid, de senaste 50 åren, har en hel ny generation upptäckt vad det betyder att tänka och uppträda som en enda förenad mänsklighet, något som är kraftfullt och som i sin tur skapar spännande resultat.

Bahá’íer tror att föreställningen av världsmedborgarskap och global identitet - något de länge har delat med sig av - har en förmåga att snabbt ändra vår värld – till något bättre.

Ungdomar arbetar för enhet. Foto: media.bahai.org

Detta verkar vara en kraft som världens ledare inte helt och fullt ut har erkänd eller accepterad.

Vi behöver fortfarande förespråka och stödja arbetet och initiativen till Förenta Nationerna, FN:s barnfond, FN:s miljöprogram, Världsnaturfonden och många andra organ som inkallar till en planetarisk tillnärmning till problemlösning, inkluderad de som handlar om försvar och säkerhet.

Följ fortsättningen av serien Enighetens Sju Ljus på Ny Vision.

Tankens enighet i världsprojekt

Jag fortsätter min artikelserie om Enighetens Sju Ljus, ett dokument som ‘Abdu’l-Bahá skrev 1906 till Jane Elizabeth Whyte i Edinsburg, Skotland.

Denna princip om tankens enighet växer år för år, dag för dag. Och stora utvecklingar inom internationell kommunikation och resa påverkar människor och skapar nya möjligheter för världens enhet.

Vi ser internationella konferenser, konvent, sammankomster och möten inom alla typer och inriktningar nu tillhör vardagen. Dessa drar till sig människor från hela världen. Koordinerade insatser inom områden som bättre hälsovård, minskandet av analfabetism, förbättrade utbildningsinsatser och globalt skydd av miljön skapar enhet och samarbete mellan människor och länder.

Internationell handel och finansväsendet strävar efter att minska komplexa och orättvisa handelsrestriktioner på världsmarknaden.

Internationella kultur- och musikfestivaler och sportsliga arrangemang som OS ökar utvecklingen för en internationell känsla och global identitet för miljontals människor.

Många företag och människor solar sig i glansen av humanitära aktiviteter, och vill gärna visa upp hur duktiga de är att bidra till det ena eller andra sociala, humanitära program eller till stora välgörande projekt.

‘Abdu’l-Bahá säger:

”Vad tjänar det till att erkänna att universell vänskap är av godo och tala om människosläktets solidaritet som ett stort ideal? Om inte dessa tankar omsätts i handlingar, är de värdelösa. Världens missförhållanden fortsätter att existera, just därför att människorna endast talar om sina ideal och inte strävar efter att förverkliga dem. Om handlingar intog ordens plats, skulle världens missförhållanden mycket snart vändas till välstånd.”

Han säger vidare:

”Människor gör stor affär av välgörenhet. De slösar med vackra ord, för de önskar bli betraktade som större och bättre än sina medmänniskor. De söker berömmelse i världens ögon. De, som uträttar mest gott, använder få ord beträffande sina gärningar.” (1)

Följ fortsättningen av serien Enighetens Sju Ljus på Ny Vision.

 

Källa:

1) ‘Abdu’l-Bahá Anföranden i Paris, s. 15-16 Bahá’í-förlaget AB

Förening av mänskligheten

Det andra ljuset som lyser över mänsklighetens förmörkade horisont pekar på behovet av att förena mänskligheten. I detta blogginlägg som fortsättning på denna serie beskriver jag hur ’Abdu’l-Bahá (1844-1921) och även hans dotterson Shoghi Effendi (1897-1957) tar upp detta viktiga tema.

Shoghi Effendi skriver i boken Kallelse till nationerna om detta:

”Låt inget misstag uppstå. Principen om mänsklighetens enhet - den medelpunkt kring vilken alla Bahá’u’lláhs läror kretsar är inte blott ett utflöde i av okunnig känslosamhet eller ett uttryck för vaga och fromma förhoppningar. Dess uppfordran skall inte bara sammankopplas med ett återuppväckande av andan av brödraskap och god vilja bland människorna, inte heller syftar den enbart till att befrämja harmonisk samverkan mellan enskilda folk och nationer. Dess innebörd är djupare, dess anspråk större än något som gamla tiders Profeter tilläts framföra. Dess budskap är inte endast tillämpbart på den enskilde utan befattar sig främst med egenskaperna hos de grundläggande samband som måste binda samman alla stater som medlemmar i en mänsklig familj. Den utgör inte blott formuleringen av ett ideal utan är oskiljaktigt förknippad med en institution förmögen att förkroppsliga dess sanning, visa dess giltighet och föreviga dess inflytande. Den inbegriper en organisk förändring av strukturen i dagens samhälle, en förändring vars like världen ej ännu har erfarit. Den utgör en utmaning, på en gång djärv och universell, mot den utslitna, förlegade visdomen i nationella trosuppfattningar trosuppfattningar som har sett sina bästa dagar och som, enligt händelsers normala förlopp såsom utformade och kontrollerade av Försynen, måste ge vika för ett nytt evangelium, fundamentalt skilt från och oändligt överlägset vad världen hittills föreställt sig. Den fordrar inget mindre än en förvandling och demilitarisering av hela den civiliserade världen en värld organiskt förenad i dess livs alla väsentliga aspekter, dess politiska system, dess andliga strävan, dess handel och finanser, dess skrift och språk, och likväl oändlig i mångfalden av nationella särdrag hos de federerade enheterna.

Bahá’u’lláhs kallelse riktar sig främst mot alla former av provinsialism, all trångsynthet och alla fördomar. Om länge omhuldade ideal och högaktade institutioner, om vissa sociala förutsättningar och religiösa formler har upphört att befrämja välfärden hos mänskligheten i dess helhet, om de inte längre sörjer för behoven hos en mänsklighet i utveckling, låt dem svepas bort och förvisas till de föråldrade och glömda doktrinernas skräpkammare. Varför skulle dessa, i en värld underkastad förändringens och sönderfallets orubbliga lag, vara undantagna från den nedgång som med nödvändighet måste drabba varje mänsklig institution? Ty legala normer, politiska och ekonomiska teorier är enbart utformade för att skydda hela mänsklighetens intressen, och mänskligheten får inte offras för bibehållandet av någon särskild lags eller doktrins integritet. (1)

Källa:

1) Shoghi Effendi – Kallelse till Nationerna

Nationernas enhet

Jag fortsätter min serie artiklar baserade på ‘Abdu’l-Bahás dokument ”Enighetens sju ljus” (1) från 1906.

När vi ser på etablerandet av enhet och enighet i världen – är det fortfarande mycket cynism som råder. I dokumentet beskriver inte ’Abdu’l-Bahá någon form för diktatorisk global världsorgan med obegränsad auktoritet (som många människor uppriktigt fruktar). Bahá’í-synen är at världsenhet inte betyder övercentralisering och föreslår ett federativt system baserad på kollektiv säkerhet, med betoning på decentralisering och att varje medlemsstat kan kontrollera och reglera egna inre angelägenheter mot sitt lands befolkning.

‘Abdu’l-Bahá bekräftade detta i ett tal 2 juni 1912 i New York:

”Det är mycket tydligt att det i framtiden inte ska finnas någon centralisering bland världens länder, vare sig det är konstitutionella regeringar, republikanska eller av demokratiska former ... det vill säga, varje provins kommer att vara oberoende i sig, men en federal union vill tillvarata de olika oberoende staternas intressen... Att kasta åt sidan centralisering som främjar despotism är i dag nödvändigt. Detta kommer att vara produktivt för internationell fred. (2)

Ett annat område och faktor som påverkar och hindrar övergången mot en förening av mänskligheten är att regionala konflikter och inbördeskrig resulterar i försök till enhet – utan att beakta mänskliga rättigheter, olika etniska gruppers behov eller lyssna till kulturella organisationer och religiösa samfunds talan.

Detta betyder att behovet för enhet först måste starta på gräsrotsnivå, inom grannskap, kommuner och regioner för att garantera alla människors privilegier och rättigheter.

Enhet beaktas okritiskt som uniformitet – men bahá’í-synen påpekar helt klart enhet i mångfald och arbetar kontinuerligt för att öka insatsen inom detta område.

Följ med i fortsättning på Ny Vision!

Källa:

1) skrifter.bahai.se

2) ’Abdu’l-Bahá: Promulgation of Universal Peace (ogranskad översättning)

Mänskligheten som en trädgård

Jodå – mänskligheten kan betraktas som en trädgård, full med blommor och bin, varierande växter och skönhet. Trädgården är en symbol på mänskligheten.

Betraktar vi skapelsen kan vi se att alla arter – hur olika de än är har de samma ursprung. Vi ser olikheter som yttre form och färg. Typisk för naturen. Typiskt för mänskligheten.

‘Abdu’l-Bahá (1844-1921) sade under ett besök i Paris hösten 1911 att “en vacker trädgård är full av blommor, buskar och träd. Varje blomma har sin särskilda charm, sin säregna skönhet, sin egen ljuvliga doft och vackra färg. Likaså träden. Hur olika är de inte till storlek, växt och lövverk och vilka olika frukter bär de inte! Ända växer dessa blommor, buskar och träd fram ur precis samma jord; samma sol lyser på dem och samma moln ger dem regn.”

“På samma sätt är det med mänskligheten. Den består av många raser och dess folk är av olika färg – vita, svarta, gula, bruna och röda – men alla kommer från samma Gud och alla är Hans tjänare. Denna olikhet bland människobarnen har tyvärr inte samma verkan som den har i växtrikets värld, där den anda som framträder är mer harmonisk. Bland människorna råder olika motsättningar och det är detta, som ger upphov till krig och hat mellan världens olika nationer.”

Men visionen fins – och Bahá’u’lláh (1817-1892) grundaren av bahá’í-tron har gjort ett mönster för att förena alla människor. Han beskriver enighetens cirkel.

Vi är alla världsmedborgare och måste jobba tillsammans för att lösa världsproblemen. Ensam är inte stark – men tillsammans kan vi skapa en ny världscivilisation – baserade på andliga principer.

Bábs (1819-1850) trädgård på Karmelberget, Israel. Foto: media.bahai.org

Källa: Anföranden i Paris, s. 51,‘Abdu’l-Bahá från Bahá’í-förlaget AB

Detta århundradets dramatiska omvandlingar

Bahá’íerna ser framför sig att de dramatiska förändringar och omvandlingar som vi bevittnat under det senaste århundradet – och som vi fortsätter vara vittne till, har initierats av ankomsten av en ny Guds budbärare och påverkats av gryningsljuset från av en ny uppenbarelse. Det kan tyckas vara ett dramatiskt steg att tro, men om Gud existerar och Hans representant vandrade på jorden för över 120 år sedan, så skulle effekten uppenbarligen ha utbrett sig bortom horisonten av Hans omedelbara närvaro.

19 närmar sig – foto flickr.com

Idén om en ny världsordning omfattar därför mycket mera än bara en politisk omorganisering, något mycket mera än den visionära proklamationen från ett fåtal av världsledarna, eller den juridiska konstruktionen gjord av några akademiker. I stället är detta ”underbara System” som beskrivs av Bahá’u’lláh – något som representerar ett fullständigt genomförande av Hans principer och läror. Den nya världsordningen, liksom bahá’í-tron i sig, täcker hela skalan av mänskliga aktiviteter, från den sociala och politiska sfären till vardagliga relationer i våra kulturella, andliga, ekonomiska och samhällsliv. Det är båda en inre och yttre omformulering.

Denna stora vision är det bahá’íer arbetar för och ser som ytterst viktigt. Det är i huvudsak uppfyllandet av den vision som fastställts av Jesaja i Bibeln (2:4), den tid då folken ”skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar… och aldrig mer övas för krig.” Det är vad kristna har bett om genom århundraden när de reciterar Herrens bön, vittnar om det kommande Guds rike: ”Ske din vilja på jorden så som i himlen” (Matt 6:10).

Det är avsikten med det islamiska löftet att ljuset av Guds rättvisa en dag vill lysa upp hela jorden och ”du får se inga fördjupningar eller stigande kullar” (Koran 20:106).

Källa: http://www.bahai.com/thebahais/pg73.htm

Läs fortsättningen i mitt nästa blogginlägg på Ny Vision.

Hur kan vi etablera en universell fred?

Detta var en av de första frågorna ‘Abdu’l-Bahá (1844-1921) fick av journalister när han i början av april 1912 steg i land i New York, Amerika. ‘Abdu’l-Bahá, bahá’í-trons ledare, var inviterad av amerikanska bahá’íer, kyrkor, samfund, föreningar, organisationer och fredskongresser. ‘Abdu’l-Bahá beskrev under båtresan från Alexandria, Egypten, syftet med resan till en journalist: “jag reser till Amerika på invitation från fredskongresser, därför att de grundläggande principen för bahá’í-tron är universell fred, mänsklighetens enhet och jämlikhet mellan kvinnor och män. Då detta är en tidsålder för ljus och mysteriernas århundrade kommer det storslagna ändamålet säkerligen erkännas och denna mäktiga saken med säkerhet att omfamna Öst och Väst.”

Han berättade för journalisterna att han hade rest till Paris och London och hade nu kommit till Amerika för att möta de som söker universell fred. Hans hopp var att fredsorganisationerna i Amerika skulle leda vägen och befrämja fredssaken.

Journalisterna frågade “hur kan universell fred åstadkommas?”. ‘Abdu’l-Bahá svarade: “Förverkligandet kommer genom attraktion och stöd från den allmänna opinionen. I dag är universell fred panacea (patentlösningen) för allt mänskligt liv.”

Fortfarande nyfikna, frågade journalisterna “vad är dessa världens motgångar och sjukdomar?”. Han svarade: “En av dessa sjukdomar är mänsklighetens rastlöshet och missnöje under oket av världens regeringars krigsutgifter. Vad människan tjänar under hårt arbete tas från dem av myndigheterna och spenderas för krigsändamål. Varje dag ökar dessa utgifter. På så sätt ökas belastningen på människorna och blir olidliga och provningarna blir mera och mera alvarliga. Detta är en av de stora sjukdomarna i dag. Vilka stora provningar är det inte i länder som Italia och Turkiet i dessa dagar! Fäder får höra om sina söners död och sönerna är smärtsamt plågad över nyheterna om sina döda fäder. Vilka städer som läggs i ruiner och vilka framgångsrika förmögenheter kastas inte åt vinden! Motgiftet för denna stora sjukdomen är världsfred, som är källan till universell sinneslugn.”

Därefter frågade de: “Är det inte möjligt att fred blir orsaken till problem och att krig betyder framsteg?”. ‘Abdu’l-Bahá svarade: “Nej. Det är i dag krig som är orsaken till alla problem. Om alla ville lägga ner sina vapen skulle de bli fria från alla svårigheter och allt elände skulle ändras till lättnad och bättre levnadsvillkor. Men, detta kan endast ske genom utbildning och utveckling av människornas tankar och idéer.”

 

Foto: centenary.bahai.us: Persisk apostel förutser krig i Europa

Få bättre mänskliga resurser

Min artikelserie på Ny Vision fortsätter. Jag beskriver sex avgörande utvecklingsprocesser som bahá’í-samfunden världen över arbetar efter. Dessa är viktiga att förstå för att utveckla en ny världscivilisation baserade på andliga principer. Jag har beskrivet viktigheten av organisk växt, att skapa och bygga förmågor och utbildning. I detta blogginlägg beskriver jag närmare på den fjärde processen, nämligen utvecklingen av mänskliga resurser:

Den nära relationen mellan utbildning och att bygga förmågor är kärnan i att utveckla mänskliga resurser. Träningsmetodik - som skapar deltagande och en öppen inställning till inlärning – involverar i grunden individen och grupper på gräsrotsnivån i lokalsamfunden. Det kan även inkludera professionella och studenter från andra regioner och länder. På så sätt kan man uppmuntra till en världsvid inlärningsprocess.

Studenter vid ett datorkurs i Gambia mottar sitt diplom från sin lärare.
Foto: media.bahai.org.

Att idéer, tankar och utvecklingsprojekt inte styrs eller påverkas utifrån, och att institutioner svarar på strävan och initiativ från lokalsamfundet, är viktiga karaktärsdrag i bahá’í-utvecklingsprojekt. Dock vill tillämpningen av dessa principer inte förhindra möjligheten att dra nytta av beprövade och väl uttänkta tillnärmningssätt till träning utvecklade på nationellt eller internationellt nivå. Därmed kan projektställen ses på som platser där man ger utbildning för ett ökat antal individer från alla delar av världen och från alla samhällsskikt.

Detta är helt klart viktigt för att bygga nya tankemönster, förhindra kulturella konflikter och lära sig ödmjukhet – att lära tillsammans med projektdeltagare från hela världen.

Bahá’u’lláh 1817-1892 säger att ”Jorden är endast ett land och mänskligheten är dess invånare”.

Följ med på nästa inlägg på Ny Vision – då kommer jag att ta upp det femte temat: hur vi kan bidra till samhällets framåtskridande.

Mänskliga resurser för framtidens behov

Människan är världens bästa resurs. Men den resursen måste utvecklas och förfinas och användas för att utveckla världen. Det jag tänker på är en öppen attityd för att hela tiden lära nya saker, via studiegrupper i gräsrotrörelser, till studenter och professionella inom sina yrken inom regionen eller landet – med ett världsomspännande perspektiv.

Bahá’í-utvecklingsprojekt är i sin natur kvalitativ. Med eftertryck på gräsrotrörelser och gradvis växt vill dessa typer projekt komplettera många element i bahá’í-samfundslivet. Utvecklingsaktiviteter är integrerade i bahá’íernas insatser för att skapa ett levnadsmönster som frigör individens individuella möjligheter och som samtidigt vill främja det bästa för alla.

Det finns sex huvudsakliga utvecklingsprocesser som formar handlingsmönstret som bahá’í-samfunden världen över nu arbetar efter över hela världen:

1. Organisk växt

2. Bygga upp förmågor

3. Utbildning och träning

4. Utveckla mänskliga resurser

5. Bidra till ett framåtskridande samhälle

6. Integration

Att systematiskt skapa livskvalitet - och det i en materiell och kynisk värld är en stor utmaning. Generellt sätt så är utmaningarna världen står ovanför så stora att de mänskliga resurserna inte sträcker till. Något som många biståndsorganisationer, myndigheter och samhällsprogram har erfarit.

Mänskliga resurser kan skapa ett fantastiskt rättvist och samhälle – men utan en STOR vision, ett grundläggande och positivt mål och en plan som vägleder oss världsmedborgare framåt är det inte lätt.

I mitt nästa inlägg ska jag gå närmare in på vart och ett av dessa sex punkter. Följ med i mina nästa inlägg på Ny Vision…

Förenta Nationernas roll inom den nya världsordningen (I av III)

FN-skrapan i New York. Foto: flickr.com

Förenta Nationerna, en sammanslutning av i dag 193 stater – har varit ett center för internationell dialog. FN blev bildat 24 oktober 1945, skapat av andra världskrigets segermakter. Medlemskapet är öppet för “alla stater som vill arbeta för fred” och som accepterar FN-stadgan.

Under många år med kalla kriget mellan Öst och Väst var det ett bra forum för internationell dialog och Förenta Nationerna har stått fram som en internationell normbildare och har gett stöd till ekonomisk och social utveckling och bland annat fredsbevarande operationer.

Den stora utmaningen som jag ser är att FN har bevarat samma uppbyggnad som då det bildades. Och nu riktas stor kritik om dess möjligheter att möta en ny världs behov – 2000-talets världskarta (politiskt, ekonomiskt, organisatoriskt med mera) är inte samma som karta 1945.

Efter kalla krigets slut, under 1990-talet väcktes stora förhoppningar till att FN som organisation skulle förverkliga fred i världen, men det blev det inget av. Det har varit 10-15 konflikter i vägen för detta – och länder har haft en så dominerande ställning att de kunde blockera för FN.

Kritiken riktar sig mot Förenta Nationerna saknar en klar auktoritet (utan veto) och även grundförutsättningarna att handla effektivt.

Fördömanden av FN:s tillkortakommanden kan dock riktas mot medlemsstaterna själva. Det är medlemsländerna som har blockerat för Förenta Nationernas utveckling.

Läs mera i nästa artikel II av II.

 

Källa: En vändpunkt för världens nationer, Bahá’í-förlaget AB

Varför begränsa sin världssyn?

Varför se bara omkring sig, lokalt och i den omedelbara närheten? Varför vara rädd främmande? Vad är så skrämmande?

Är det inte en paradox att vi gärna vill bevara vår trygghet, närhet till familjen och vänner, men så fort något nytt dyker upp, okända, nya människor från en främmande värld, då stänger vi dörren.

En del tänker väldig kort, det kallas kortsynt. Allt handlar om trygghet och att bevara det som bevaras kan. Gamla traditioner ska bevaras, kulturen ska inte påverkas av andra. Vi ska bevara det som är runt oss – som vi kan uppfatta, som det har varit.

Ingen utveckling då.

Andra är nog mera nyfikna på världen. De vill uppleva nyheter, resa och är inte rädda för att umgås med människor från exotiska länder. De ser möjligheter att nätverka och skaffa nya vänner.

På så sätt går världen framåt.

Vikingarna var intresserad i främmande länder, de resta åt väst, söder och österut. De kom bland annat till Amerika, Ryssland och långt söderut till Turkiet. Vad var det som drev vikingarnas intresse för främmande länder?

Nyfikenhet? Tvång och straff? Mod? Handel? Affärer? Klimatet?  Ära och berömmelse?

De var i alla fall inte rädda, och seglade över Atlanten och upp ryska åar på sin upptäcktsfärd.

Vad är det som gör människor i dag rädda för det okända? Vad håller oss tillbaka från att upptäcka nya saker, få en ny världssyn, skapa nya möjligheter, bli sedda som världsmedborgare, och driva en positiv utveckling?

Vi bor på en planet – vi är en mänsklighet – en global familj. Detta är fundamentalt, och går inte att ändra, själv om några skulle önska det.

Så varför begränsa sin världssyn?

Virtuell klassrumsundervisning tar nya former med Khan Academy

Khan Academy med över 2 700 utbildningsvideor och virtuella klassrom ger ”studenter” från hela världen möjligheten att ta till sig kunskap inom alla kunskapsgrenar. Varje månad betjänas 1 miljon studenter, men det finns möjlighet för flera miljoner…




Om du är en elev, student, lärare, hemundervisare, du som går en vuxenutbildning eller en som är intresserad i en biologikurs – på Khans Academy kan du hitta gratismaterial och en mängd olika resurser.

Via videobiblioteket går det att praktisera från din egen dator.

Det bästa av allt – det finns på en mängd olika språk. Svenska är dock ny på deras karta.

Du kan emellertid bidra med att dubba texter, översätta eller skapa egna undervisningsvideor.

Vi måste bli flera som hjälper till att skapa kunskap tillgänglig för massorna. På så sätt sprids kunskap inte bara om materiella saker, men även om kärlek, sanning, rättvisa, enhet och fred, i tråd med bahá’í-visionen om en ny och bättre värld – för alla oss världsmedborgare.

Läs mera på:

• Khan Academy
• KhanAcademySvenska (Youtube)

Kollektiv säkerhet och den globala gemenskapen

Dagens värld hotas av sammanbrott och katastrofer.  Terrorister och miljöproblematik lurar runt hörnet. Inga länder är säkra – alla påverkas på något sätt: mentalt, psykiskt, andligt och fysiskt. Flyktningar och arbetslösa tyr till mera extrema beteende för att kunde få en bit av tårtan, ett bättre liv, ett harmonisk liv. Men valen är få – och många faller utanför systemet. Systemen kollapsar ett efter ett – politiska, religiösa eller sociala.

För att utvidga och skapa ökad möjlighet till gränslöst samarbete mellan människor och inspirera affärsliv, kulturliv och internationell politik – behövs kunskapen om världsmedborgarskap och en global förståelse för världsproblematiken. Den globala gemenskapen står framför dörren – antingen vi vill eller ej. I dag känner folk sig otrygga – därmed stoppar processen upp (ett tag). 

Därför behöver vi utveckla förståelsen av kollektiv säkerhet – som kan lösa problem som internationell drogtrafik, barnhandel, slaveri, globala epidemier och systemfel.

Vi behöver inte militär aggression – men FN och världens regeringar måste till samman utveckla en internationell polisstyrka som övernationellt kan ingripa i konfliktområden. Detta kommer att göra världen tryggare.

Framväxten av en internationell ordning

Hur länge ska nationalstaten få vara i centrum? Hur länge ska dagens syn på nationalstaten vara en bromskloss för planetens utveckling? Fortfarande är nationalismen i centrum, och detta blockerar för ett vidsynt tänkande bland världens ledare. Vi måste få en grundläggande och ny syn på den internationella ordningen där alla världens länder länkas samman i en integrationsprocess.

Det har hållits internationella möten på möten på möten på möten (till exempel Världstoppmöte för barn, 1990, FN-konferens för miljö och utveckling 1992, Världskonferensen om mänskliga rättigheter 1993, Världstoppmötet om social utveckling och Millennietoppmötet 2000 där 147 stats- och regeringschefers och totalt 191 nationer tog upp sin oro inför framtiden.

Ett omfattande deltagande av gräsrot- och medborgarorganisationer har bevakat dessa möten – och kommer att fortsätta bevaka kommande toppmöten. Bevakningen har varit en nyckel för att väcka världens samvete – och har faktiskt skapat nya möjligheter – med insikter som världens ledare inte hade.

Världens sociala, ekonomiska och politiska strukturer har i verkligheten formats av gräsrotrörelsernas engagemang på världstoppmöten de senaste 20-30 åren. Denna växelverkan har samtidigt gett toppmöten legitimitet – själv om inte alla resultat blev uppnått.

För att komma vidare måste de nästa toppmöten få stöd av så många länder, myndigheter, storföretag, internationella organisationer och gräsrotrörelsen som möjligt – det försäkrar världens folks och nationers goda vilja.

Jag menar inte att vi därmed ska gå mot en överdriven centralisering där det bildas oönskade byråkratiska hinder. Nej, vi behöver nye strukturer för global och planetarisk styrelse – både praktiskt och principiellt. Beslutsfattande måste ske på lämpliga nivåer.

Visionen om en ny världsordning baserad på fredliga och rättvisa principer måste styra nästa etapp – och inspirera de nästa toppmöten.

Vi kan alla hjälpa till när vi bistår våra gräsrotorganisationer att peka på behoven för världens utveckling och process – en internationell ordning…

Och du – jag är inte emot nationalstaten, endast tankespöket, som är ett hinder för utvecklingen till världens bästa.

Världens ledare måste se det historiska sammanhanget

Det finns en förvirring i världen. Den förvirring vill dock leda till en förening av mänskligheten. Världens katastrofala tillstånd i dag är en övergångsfas till något bättre – en social ordning som i slutändan har samma gränser som planetens.

Mänskligheten har gått genom olika faser, utvecklingssteg – från spädbarnstid, barndom, ungdom till vuxen ålder. Den utmanande ungdomstiden är turbulent, och det är där vi är i dag, vi närmar oss en vuxen mognad. Förvirringen är egentligen en process – en integrationsprocess som vi kan se i affärslivet, finansvärlden och inom kommunikation – och nu börjar det att förverkligas på det politiska planet.

Det är uppstår därmed en unik möjlighet för världens ledare att ta nya grepp för att förändra världen – men endast om de ser det historiska sammanhang.

Till exempel: Integrationsprocessen blev påskyndat av två plötsliga och katastrofala händelser – första och andra världskrigets fasor. Ut av förödelsen steg Nationernas Förbund och därefter Förenta Nationerna. Nu kommer styrkeprovet – vill världens ledare ta möjligheten – via en konsultativ rådplägning och viljeakt – att via mogna beslut leda mänskligheten in i en ny tid – eller vill de underlåta detta – en handling som är ytterst oansvarigt.

Det är även upp till oss i gräsrotrörelsen att se de historiska utvecklingssteget, och påverka världens ledare – inte via passivism, egoism, anarki eller motstånd, men med konstruktivitet, viljekraft och handling – med ett öppet sinne för det bästa för alla människor på jorden.

Detta är bara en droppe av bahá’í-visionen, Bahá’u’lláhs världsordning som baseras på andliga principer.

Låt din vision omfatta hela världen…

Genom historien har Gud uppenbarad sig själv till mänskligheten genom en serie gudomliga budbärare som med sina läror leder och utbildar människan och ger oss fundamenten för ett framåtskridande mänskligt samhälle. Dessa budbärarna inkluderar Abraham, Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus och Muhammed. Deras religioner får sin inspiration från den samma källa och är i grund och botten uppenbarelser av gradvisa kapitlen i en religion från Gud. 

Bahá’u’lláh (1817-1892) – den senaste av Guds budbärare kommer med nya andliga och sociala lärosatser anpassade för vår tidsålder. Hans huvudbudskap är enhet. Han lärde ut kunskap om Guds enhet, mänsklighetens enhet och religionens enhet.

Bahá’u’lláh sade att “jorden är endast ett land och mänskligheten dess medborgare” och att – som berättat om i de tidigare religionernas skrifter – tiden nu är inne för att mänskligheten ska leva tillsammans i enhet.

Grundad för mera än 150 år sedan är bahá’í-tron nu spridd till mera än 100 000 orter och dess medlemmar kommer från i stort sett varje nation, etnisk grupp, kultur, yrkesområden och socialekonomisk bakgrund.

Bahá’íer tror att mänskligheten nu är i stort behov av att hitta en förenad vision och en inriktning  för ett framtida världssamhälle baserad på andliga principer. Denna visionen utfäller sig i Bahá’u’lláhs skrifter.

Läs mer om Bahá’u’lláh på www.bahaullah.se.

Vad är utveckling och framåtskridande i en global värld?

‘Abdu’l-Bahá (1844-1921) beskrev att Västerlandet såväl som Österlandet har “inbillat sig själva att de nått framgångens och förmågans högsta topp, fast de i verkligheten hade nått en bottendjup av ansvarslöshet och helt berövat sig Guds ynnest rika gåvor.” Detta var en tid (ca. mellan 1910-1920) för andligt mogenhet. Men lite anade den tidens folk vilka utmaningar och bekymmersamma situationer de skulle möta.

‘Abdu’l-Bahá beskriver en tid då civilisationen speglade Kristi troslära och inspirerade den tidige kyrkans religiösa väsen. (1). Denna tiden var under kejsar Konstantins livstid. En kort tidsperiod som var upplyst andligen. Goda gärningar och initiativ medförde upprättandet av sjukhus, fattighus och barmhärtighetsinrättningar.

Kejsar Konstantin var den första att förse det romerska imperiet med ett allmänt sjukhus – han verkade för Kristi sak. Men med tiden blev situationen mörkare och kyrkans stora intresse för riter och dogmer – än en iakttagande av en moralisk hållning - påverkade den mörka medeltiden.

Processen att bygga upp en västlig civilisation möttes av starkt motstånd och såväl idémässigt och praktiskt motsatte kyrkan sig allt framåtskridande. George Townsend skriver i sin bok Kristus och Bahá’u’lláh att “ända sedan tiden före Muhammeds framträdande hade kyrkan varit emot vetenskapens väsen såväl som forskning och logik. Muhammed hade undervisat i och uppmuntrat vetenskap, kunskap och förnuft. Eftersom kyrkan inte ville mjukna i sitt motstånd fann den sig själ mer och mer främmande inför mänskligt framåtskridande.” 1) 

Västerlandets civilisation, som framsprungit ur islams intryck på kristenheten, växte ut till en enorm, mer och mer omfattande materiell makt och blev en världslig rörelse och världsligt sinnade människor skaffade sig kontroll och behöll kontrollen. Kyrkan blev i opposition till den framåtskridande rörelse som skapade ett levande och aktivt Europa.

Det samme hände i islam – som utvecklade sig till en politisk organisation som aktivt emotsatte sig utveckling och framåtskridande – något som är helt emot Muhammeds grundläggande filosofi om tron som ett verktyg för förnuft, tankekraft och civilisationsskapande.

Sverre Holmsen skriver i sin bok De Upplysta Horisonterna att “livets lag är utveckling och framåtskridanden. Men varje gång sanningen tar ett nytt steg framåt möter den oförståelse och våldsamma angrepp. Utan att undersöka talar människorna med förakt om den förnyade sanningen och den nya åsikten, som ofta måste vänta länge, innan den kan slå igenom. Och ju längre den progressiva sanningen, den reformerande – revolutionerande tanken måste vänta, desto större brukar katastroferna bli: korruption, krig, svält och revolt i atmosfär av hat, blod och tårar”. (2)

Det är många som ser att världen har nått kokpunkten och vi står nu inför två ödesdigra val:

a) en världsfederation – en förenad värld, befriad från okunnighet, baserad på rättvisa, enhet och andliga principer

b) splittring och kaos i okunnighetens träskmark

 

Bahá’í-uppfattningen om en en ny världsordning definieras i följande termer: någon form av global stat behöver utvecklas, till vars förmån alla världens nationer frivilligt skall ha avstått varje anspråk på att föra krig, vissa rättigheter att ålägga skatt och alla rättigheter att vidmakthålla en krigsmakt utom i syfte att upprätthålla inre ordning inom sina respektive riken. En sådan stat måste komma att inom sitt system inbegripa ett internationellt verkställande organ i stånd att upprätthålla en högsta och obestridbar auktoritet över varje motspänstig medlem av samväldet; ett världsparlament vars medlemmar skall väljas av befolkningen i respektive länder och vars val skall bekräftas av respektive regeringar; och en högsta domstol vars domslut kommer att ha bindande verkan även i sådana fall där de berörda parterna inte frivilligt samtycker till att låta sitt fall tas upp till behandling av denna.” (3)

 

1) George Townsend, Kristus och Bahá’u’lláh som du kan få från Bahá’í-förlaget AB.

2) Sverre Holmsen, De upplysta horisonterna, Google Books.

3) En vändpunkt för alla nationer, Google Books.

Språkbarriärer hindrar universell fred

Esperanto var ett språk som som Ludwik Zamenhof utvecklade på 1880-talet i Polen (närmare bestämt 1887 i Warzawa). Zamenhof såg inte i sin vision Esperanto som enbart ett kommunikationsmedel, men ett medel för fredlig samexistens mellan folk från olika kulturer. Esperanto blev en folkrörelse och fick en stor uppblomstring i början av 1900-talet, men minskade sin spridning efter andra världskriget.

'Abdu'l-Bahá (1844-1921) prisade Esperanto och såg för sig att det hade många möjligheter för universell spridning. Han föreslog även att bahá'íerna skulle lära sig språket och sprida det för att skapa en bättre fredligare värld. Med ett universellt språk skulle de olika nationerna skapa en anda av solidaritet och samarbete. Människor från de olika världsdelarna kan bättre och snabbare hålla sig orienterade om händelser i världen och det universella språket vill vara nyckeln för att minska kommunikationsbarriärerna.

Missförstånd på grund av religiösa fördomar vill minska – hat och krig är omöjligt att ta bort utan ett gemensamt medium.

Ett gemensamt språk vill bli det mäktigaste medlet för universell framgång – det vill cementera Öst och Väst. Världen vill bli som ett hem och det blir en andlig impuls för mänskligt framåtskridande. Det vill resa enhetens baner i mänsklighetens värld och skapa ett världsförbund.

'Abdu'l-Bahá ser även i sin vision att i de kommande tider vill två språk läras ut i skolorna, ett är modersmålet och det andra det internationella hjälpspråket. Senare vill det universella språket tillkomma.

Så om vi vill fortsätta på FN och EU:s väg med 6 respektive 27 språk som behöver tolkas i alla riktningar så varsågod. Jag tror det blir lättare med ett språk. Det förenklar kommunikationen och minskar riskerna med språkförbistringar. Men det är ju synd på tolkarna då.

Är språkresor nödvändiga?

Det är populärt att åka på språkresor – du lär dig om andra länders skickar och sedvanor, historia, kultur och samhällskunskap. Att resa ut i den stora världen för att lära sig ett nytt språk har sedan historiens början kanske inte varit själva målet – men resultatet blev att den som reste till fjärran land kom rikare hem, både med souvenirer, kunskap och (delar av) ett nytt språk i bagaget.

I dag är förståelse för och kunskap i ett språk i tillägg till modersmålet viktigt för dig som individ, för företagen, multinationella verksamheter, myndigheter och stora globala organisationer. Speciellt Förenade Nationerna med sina sex officiella språk och EU med sina 27 officiella språk behöver tolkar. Guldåldern för tolkar är nu...

Själv hade jag två år tyska i 8-9 klass på skolan. Det var en timme i veckan. Som ag aldrig praktiserade senare... Engelska var inte min stora favorit i tonåren. På gymnasiet spelade vi kort i timmarna och läraren var inte engagerad i utbildningen, han kom för sent till timmen eller var inte intresserad...

Som tjugoåring (sommaren 1990) flyttade jag till Oslo för vidare studier. Min studentlägenhet var upptagen av besökande och jag fick från mitt värdpar i uppdrag att guida Ervin László, en ungersk vetenskapsfilosof, systemteoretiker och konsertpianist och hans fru, som var på besök i Oslo. Mina engelska var inte på topp – men jag kastade mig på "djupt vatten" och det gick ju bra! Vi besökte bland annat Kontiki-museet och Vigelandsparken. Senare åt vi middag hos mitt värdpar utanför Oslo.

Min engelska studentvärd från London gav mig engelska böcker – så det var bara att börja l¨sa. På ett år lärde jag mera engelska – än 10 skolår(!).

I och med att jag fick engelska och amerikanska vänner i Oslo och att ingeniörhögskolans böcker var på engelska gick det snabbt med språkutvecklingen.

Jag tror emellertid språkresor är bra. Sätt dig in i olika språk, lär dig från olika kulturer och du vill bli språkmäktig. Du får även stora chansar på på arbetsmarknaden.

Tips till dig som vill lära språk:

• Starta en engelsk klubb – där alla måste prata engelska, för exempel en Toastmastersklubb.

• Ta en språkresa via EF.

• Res till utlandet och prata så mycket du kan på lokalspråket