Esperanto var ett språk som som Ludwik Zamenhof utvecklade på 1880-talet i Polen (närmare bestämt 1887 i Warzawa). Zamenhof såg inte i sin vision Esperanto som enbart ett kommunikationsmedel, men ett medel för fredlig samexistens mellan folk från olika kulturer. Esperanto blev en folkrörelse och fick en stor uppblomstring i början av 1900-talet, men minskade sin spridning efter andra världskriget.
'Abdu'l-Bahá (1844-1921) prisade Esperanto och såg för sig att det hade många möjligheter för universell spridning. Han föreslog även att bahá'íerna skulle lära sig språket och sprida det för att skapa en bättre fredligare värld. Med ett universellt språk skulle de olika nationerna skapa en anda av solidaritet och samarbete. Människor från de olika världsdelarna kan bättre och snabbare hålla sig orienterade om händelser i världen och det universella språket vill vara nyckeln för att minska kommunikationsbarriärerna.
Missförstånd på grund av religiösa fördomar vill minska – hat och krig är omöjligt att ta bort utan ett gemensamt medium.
Ett gemensamt språk vill bli det mäktigaste medlet för universell framgång – det vill cementera Öst och Väst. Världen vill bli som ett hem och det blir en andlig impuls för mänskligt framåtskridande. Det vill resa enhetens baner i mänsklighetens värld och skapa ett världsförbund.
'Abdu'l-Bahá ser även i sin vision att i de kommande tider vill två språk läras ut i skolorna, ett är modersmålet och det andra det internationella hjälpspråket. Senare vill det universella språket tillkomma.
Så om vi vill fortsätta på FN och EU:s väg med 6 respektive 27 språk som behöver tolkas i alla riktningar så varsågod. Jag tror det blir lättare med ett språk. Det förenklar kommunikationen och minskar riskerna med språkförbistringar. Men det är ju synd på tolkarna då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar