En västlig ekonomisk modell skapar pengabekymmer

Den tiden vi lever i nu präglas av en västlig ekonomisk modell som dock har bidragit till stora miljöproblem (växthusgaser, spridandet av ökenområden,  skövling av urskogar med mera).

En del ser växtmekanismerna i penningsystemet som faktorer som skapar dessa problem, och ser användandet av räntor som något naturstridigt. Vi behöver samtidigt ett nytt globalt ekonomiskt system som kan tjäna mänskligheten.

En nytt ekonomisk system kan inte automatiskt lösa de akuta problem som Europa, USA, Indien, Asien, Afrika, Latin-Amerika, så att säga hela världen har behov av.

Sedan slutet på 1980-talet har världen blitt förändrat i sin ekonomiska grund – Socialistiska-länder lyckades inte då deras dåvarande prisnivå inte uttryckte någon ekonomisk realitet. De vände sig snabbt mot ett kapitalistisk system och den fria marknadsekonomin.

Men den fria marknadsekonomi saknar ekologiska och sociala realiteter. Det finns inga gemensamma mänskliga värderingar i det kapitalistiska ekonomiska systemet som kan tygla pengagaloppen och jakten på profitabla projekt.

Det går inte att byta ut topp politiker, om det är i USA, EU eller Arabiska länder eller vart ekonomiska problem dyker upp…

Det behövs därför ett ny medvetande och en grundläggande förändring av tankar och handlingar hos stora befolkningsgrupper.

Förhoppningsvis kan man nu starta en gemensam dialog där man ser fram mot en ny världsordning, baserad på bahá’i-principerna för bland annat en rättvis distribution av resurser, en global valuta, ett gemensamt kommunikationssystem som förenklar handel och transport, som en grund för detta arbetet, som börjar i dag.

Språkbarriärer hindrar universell fred

Esperanto var ett språk som som Ludwik Zamenhof utvecklade på 1880-talet i Polen (närmare bestämt 1887 i Warzawa). Zamenhof såg inte i sin vision Esperanto som enbart ett kommunikationsmedel, men ett medel för fredlig samexistens mellan folk från olika kulturer. Esperanto blev en folkrörelse och fick en stor uppblomstring i början av 1900-talet, men minskade sin spridning efter andra världskriget.

'Abdu'l-Bahá (1844-1921) prisade Esperanto och såg för sig att det hade många möjligheter för universell spridning. Han föreslog även att bahá'íerna skulle lära sig språket och sprida det för att skapa en bättre fredligare värld. Med ett universellt språk skulle de olika nationerna skapa en anda av solidaritet och samarbete. Människor från de olika världsdelarna kan bättre och snabbare hålla sig orienterade om händelser i världen och det universella språket vill vara nyckeln för att minska kommunikationsbarriärerna.

Missförstånd på grund av religiösa fördomar vill minska – hat och krig är omöjligt att ta bort utan ett gemensamt medium.

Ett gemensamt språk vill bli det mäktigaste medlet för universell framgång – det vill cementera Öst och Väst. Världen vill bli som ett hem och det blir en andlig impuls för mänskligt framåtskridande. Det vill resa enhetens baner i mänsklighetens värld och skapa ett världsförbund.

'Abdu'l-Bahá ser även i sin vision att i de kommande tider vill två språk läras ut i skolorna, ett är modersmålet och det andra det internationella hjälpspråket. Senare vill det universella språket tillkomma.

Så om vi vill fortsätta på FN och EU:s väg med 6 respektive 27 språk som behöver tolkas i alla riktningar så varsågod. Jag tror det blir lättare med ett språk. Det förenklar kommunikationen och minskar riskerna med språkförbistringar. Men det är ju synd på tolkarna då.

Ett universellt språk – behövs det?

I min tidigare artikel nämnde jag att du kan bli språkmäktig när du lär dig ett annat språk. Det ska vara kul med språk och den som behärskar kommunikationen vinner i längden. Men de stora organisationerna FN och EU har 6 respektive 27 officiella språk att hålla reda på, så visst kan det bli språkförbistringar och språkliga utmaningar.

Det är därför den nya världscivilisationen behöver ett universellt språk. Då undviker man dagens språkbarriärer och språkproblem. Bahá'u'lláh (1817-1892) säger att "Den dagen närmar sig då alla jordens folk skall ha antagit ett universellt språk och ett gemensamt alfabet. När detta har fullbordats, så skall en resande människa känna sig som hemma i vilken stad som helst. Denna sak är obligatorisk och absolut nödvändig. Det tillkommer varje människa med insikt och förståelse att vinnlägga sig om att överföra det som blivit skrivet i verklighet och handling". (1)

Innan världen är redo för det universella språket så kan ett internationellt hjälpspråk vara en början. Men det universella språket öppnar stora möjligheter för utveckling och förståelse mellan individen och samhället, materiellt och andligt. Vad det universella språket blir vet vi dock inte än. Det får framtidens språkforskare och politiker komma överens om.

Språkspanaren på sin blogg nämner att det finns ca 6 000 språk i värden och om hundra år tror man att det kommer att finnas ca 500 kvar. (2)

Då återstår det bara att se om världen om hundra år är redo för Bahá'u'lláhs vision om ett universellt språk och kan sätta det i verklighet och handling.

1. Axplock från Bahá'u'lláhs skrifter, nr 117

2. Språkspanaren