FN-skrapan i New York. Foto: flickr.com
Förenta Nationerna, en sammanslutning av i dag 193 stater – har varit ett center för internationell dialog. FN blev bildat 24 oktober 1945, skapat av andra världskrigets segermakter. Medlemskapet är öppet för “alla stater som vill arbeta för fred” och som accepterar FN-stadgan.
Under många år med kalla kriget mellan Öst och Väst var det ett bra forum för internationell dialog och Förenta Nationerna har stått fram som en internationell normbildare och har gett stöd till ekonomisk och social utveckling och bland annat fredsbevarande operationer.
Den stora utmaningen som jag ser är att FN har bevarat samma uppbyggnad som då det bildades. Och nu riktas stor kritik om dess möjligheter att möta en ny världs behov – 2000-talets världskarta (politiskt, ekonomiskt, organisatoriskt med mera) är inte samma som karta 1945.
Efter kalla krigets slut, under 1990-talet väcktes stora förhoppningar till att FN som organisation skulle förverkliga fred i världen, men det blev det inget av. Det har varit 10-15 konflikter i vägen för detta – och länder har haft en så dominerande ställning att de kunde blockera för FN.
Kritiken riktar sig mot Förenta Nationerna saknar en klar auktoritet (utan veto) och även grundförutsättningarna att handla effektivt.
Fördömanden av FN:s tillkortakommanden kan dock riktas mot medlemsstaterna själva. Det är medlemsländerna som har blockerat för Förenta Nationernas utveckling.
Läs mera i nästa artikel II av II.
Källa: En vändpunkt för världens nationer, Bahá’í-förlaget AB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar