‘Abdu’l-Bahá talade med filosofer och vetenskapsmän på sina resor till Europa och Amerika 1912 och berättade att vägen till mänsklig kunskap via våra sinnen inte är tillförlitlig.
Till exempel, betrakta en spegelbild. Spegelbilden existerar inte och har faktiskt ingen levande existens. Men om du aldrig hade sett en spegel, ville du helt klart insistera och tro att spegelbilden var verklig. Ögat kan se en hägring, en optisk illusion i berget, i öknen eller på vattnet, men det är ingen verklighet. Står vi på båtdäcket kan vi tro att kustlinjen rör sig – men vi vet att fastlandet står fast och att det är båten som rör sig.
Tidigare trodde man att jorden var en fast punkt och att solen roterade runt jorden, men själv om det ser sådan ut, är det motsatta tillfället. En virvlande fackla kan röra sig i en cirkel framför våra ögon, men vi vet att det är bara en ljuspunkt. Vi ser att en skugga rör sig på backen, men den har ingen materiell existens, ingen materiell substans. I öknen kan atmosfäriska förhållanden producera illusioner som bedrar ögat. Man kan till exempel se en karavan som rör sig upp mot molnen. Här i Norden kan vi se polarsken (Aurora Borealis) som förbryllar mänskliga synintryck. Vi kan till exempel under vissa ljusförhållanden uppfatta tre solar, som vetenskapen kallar ”falska solar”, men vi vet att det finns bara en enda sol.
I korthet – våra sinnen kan bedras och vi är därför oförmögen att skilja vad som är verkligt från vad som inte är det.
Följ med i nästa blogginlägg där jag beskriver mera om hur ‘Abdu’l-Bahá ser på mänsklig kunskap, förnuftet och de andra kriterierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar