Obunden all vidskepelse – sökandet efter sanningen

De viktigaste och väsentligaste delarna av det gudomliga statskick (ny andlig världsordning) som Bahá’u’lláh förkunnade för världens ledare och mänskligheten kollektivt på slutet av 1800-talet lägger bland annat stor vikt vid oberoende sökande efter sanningen – vi måste vara obunden av vidskepelse eller tradition.

Mänsklighetens enhet är en viktig princip och grundläggande i bahá’í-tron, och även den grundläggande enheten av alla religioner.Vi måste fördöma alla former av fördomar (vare sig religiös, ras, klass eller nationell).
Andra viktiga principer är:

• harmoni mellan religion och vetenskap;
• jämställdhet mellan män och kvinnor, de två vingarna som får mänsklighetens fågel att sväva;
• införandet av obligatorisk skolutbildning (fortfarande en utmaning);
• antagandet av ett universellt hjälpspråk;
• avskaffande av extrem rikedom och fattigdom;
• en världsdomstol för prövning av tvister mellan nationer;
• upphöjelsen av arbete som utförs i en anda av tjänst för mänskligheten ses som tillbedjan;
• rättvisa som härskande principen för det mänskliga samhället och
• religionen som ett bålverk för skydd av alla folk och dess nationer, och
• inrättandet av en permanent och universell fred.

Detta är det högsta målet för hela mänskligheten.

Om en man skulle lyckas i sitt sökande efter sanning en, måste han, i första hand, blunda för all traditionell vidskepelse i det förflutna. Alla de äldre och etablerade religionerna har traditionellt en vidskepelse och har gradvis blivit bundna av tradition och dogmer.

Följ med på nästa artikel på Ny Vision om sökandet efter sanningen och definitionen på filosofi.

Respons på Bahá’u’lláhs kall

Vi har sett i mina tidigare blogginlägg hur den skapande kraften i Guds ord skapar nya impulser – och nu via Guds Budbärare för vår tid, läggs fundamentet för en ny världsordning – en ny världscivilisation.

Jag använder boken “Forces of Our Time: The Dynamics of Light and Darkness” av Hooper C. Dunbar, som bakgrundsmaterial även till detta blogginlägg.

Så – vad händer när ett nytt budskap från Gud, som handlar om enhet och om principer för en ny världsordning revolutionerar världen med skaparkraft? Det behövs en respons. Som vi såg i mitt förra inlägg så svarade inga av jordens värdsliga eller religiösa regenter eller ledare på Bahá’u’lláhs (1817-1892) budskap om internationell fred, rättvisa principer för ledarskap och ett förbund av nationer.

Hela mänsklighetens lidande beror på att vi inte har reagerat på Bahá’u’lláhs kall.

Bahá’u’lláhs heligaste bok – Kitáb-i-Aqdas, uppenbarat 1873.
Foto: Bahá’í World Centre Archives

Vi ser att inga nationer klarar att bemöta och bemästra de kritiska problemen som sträcker sig över ländernas gränser. Kyrkliga myndigheter kan inte begära absolut lydnad. Det går inte för intressegrupper att isolera sig eller för vissa grupper att befrämja snäva ekonomiska intressen.

Det är dramatiska sammanbrott av gamla former och institutioner som plågar världen – dessa är förorsakat av oviljan att ta till sig det nya budskapet för vår tid. Det är en rensande kraft som tar bort gamla utslitna samhällsstrukturer och institutioner, och bygger upp nya – för den nya tiden.

Vi lever i en tid med många omfattande ändringar. Kriser och kaos har blivit det normala för de generationer som har vuxit upp sedan 1844. Det är ändringar som påverkar mänskligheten kollektivt.

Okunskap om Bahá’u’lláhs roll och ett ledarskap som avvisade hans budskap om en ny andlig världsordning är en av huvudorsaken till mänsklighetens lidande.

Flera gånger har mänskligheten haft möjlighet att höra det gudomliga kall – först direkt vid Guds Budbärare själv (han skrev till världens mest inflytelserika värdsliga och religiösa ledare). Bahá’u’lláh uppmuntrade, gav råd och förmanade alla konungar och härskare om att skapa fred.

Shoghi Effendi (1897-1957) beskriver att människor av hög rank inte intresserade sig för trons budskap; ledare i den religion bahá’í-tron hade som ursprung hatade den; det folk som tron uppstod bland hånade den; storparten av kungar och härskare som Bahá’u’lláh skrev till föraktade budskapet och trons principer blev förvrängd av avundsjuka människor i länder och bland folk långt från trons hemland. (1)

I nästa inlägg ser jag närmare på fenomenet avsaknandet av respons på Bahá’u’lláhs budskap.

Källa:

1) Shoghi Effendi, förordet till Promised Day is Come. s. vi.

Bahá’i-tron ger en ny vision

Bahá’í-tron är den yngsta av världsreligionerna, efter kristendomen den geografiskt mest spridda religionen i världen (Encyclopedia Britannica, 1986) och med litteratur översatt till över 800 språk. Märkligt då att denna världsvida religion ännu är så pass okänd, åtminstone i Sverige. I många länder (i Asien, Afrika och Sydamerika) är dock bahá’í ett välkänt begrepp för många människor.

Bahá’í är ingen sekt av islam, lika lite som kristendomen är en judisk sekt. Man kan säga att bahá’í står i samma relation till islam som kristendomen gör till judendomen.

Bahá’í-tron föddes på shía-muslimskt territorium i det gamla Persien (Iran) 1844, en tid då många väntade på en utlovad Gudsprofet, inte bara inom islam och kristendomen utan även inom de andra världsreligionerna. Några exempel: zoroastrierna väntade på Shah Bahram, världsfrälsaren, judarna på Härskarornas Herre som skulle komma och samla Israels barn från alla jordens länder, de kristna liksom många sunni-muslimer väntade på Kristi återkomst och de flesta shía-muslimer väntade på den tolfte imamens återkomst (Muhammad talade om ”den stora kungörelsens dag”). Särskilt stor var denna förväntan år 1260 e. H, ett profetiskt år inom islam, som sammanfaller med 1844 i den kristna tideräkningen. I Indien fanns på liknande sätt vid denna tid en förväntan hos många hinduer på Krishnas återkomst (den tionde avataren) och hos buddhisterna på den femte Buddha, ”den Universelle förbrödraren”.

Den 23 maj 1844 framträdde i staden Shiráz i södra Persien en ung man, en ättling till profeten Muhammad, senare känd som Báb (”Porten”), och kungjorde det snara framträdandet av den utlovade Gudsuppenbarare som skulle leda mänskligheten fram till fred och försoning och därmed inleda en nya era i mänsklighetens historia. Denne var Bahá’u’lláh (”Guds Härlighet”), prins av Núr, som också blev en av Bábs lärjungar. Báb (som i egenskap av förelöpare kan jämföras med Johannes Döparen) avrättades genom det muslimska prästerskapets påbud i Tábriz 1850. Kort därpå inleddes ett kallblodigt avrättande av drygt 20 000 av hans efterföljare, även kvinnor och barn. Bahá’u’lláh fängslades i en underjordisk håla i tre månader i väntan på avrättning, men räddades till livet genom en rysk diplomats påtryckningar mot de styrande.

Regeringen dömde honom därefter till livstids exil. Hans fångenskap och märkliga förvisningväg förde honom via Irak och Turkiet till Palestina i det Ottomanska imperiets utkant. Det var i Baghdad, 1863, som Bahá’u’lláh klargjorde att han var den Utlovade, som Báb förutsagt. Från den tiden uppstod ordet bahá’í och de flesta av Bábs anhängare erkände Bahá’u’lláh som den av Báb utlovade, och blev därmed de första bahá’íerna. Från sitt fängelse i Adrianopel och ‘Akká sände Bahá’u’lláh brev till världens härskare och andliga ledare och kungjorde sitt uppdrag och gav riktlinjerna för social rättvisa, fred och kollektiv säkerhet. Hans son ‘Abdu’l-Bahá (”Ljusets tjänare”) frigavs ur fångenskapen 1908 och reste 1911 till Europa och Amerika och förkunnade sin fars budskap.

Under sin 40-åriga landsförvisning uppenbarade Bahá’u’lláh hundratals volymer skrifter, som utgör grunden till bahá’í-läran. En utgångspunkt är att människan inte kan lära känna Gud, det ofattbara mysteriet, annat än genom hans uppenbarare, de stora profeterna (d.v.s. religionsgrundarna som Krishna, Buddha, Moses, Kristus, Muhammad, Báb, Bahá’u’lláh). Dessa framträder i varje tidsålder för att förnya kärleksbudskapet och de eviga andliga principerna samt ge de nya sociala påbud som fordras i ett ständigt föränderligt och framåtskridande samhälle. De sociala läror som Bahá’u’lláh gav kunde inte ges av tidigare profeter eftersom tiden inte var mogen för dessa. Religionerna utgör i grunden en enda religion, de har bara kommit i olika tidsepoker och har olika namn, men syftet är detsamma: att fostra människor andligt och att skapa harmoni, rättvisa och ordning i samhället. Bahá’u’lláhs världsordning syftar till att förverkliga mänsklighetens enhet – andligen och socialt.

Se historien i ett andlig perspektiv, IX

Historien visar på stort motstånd mot nya tankar, idéer och de processer som för mänskligheten framåt. Alla de stora religionsgrundarna har blivit förföljda av religiösa och världsliga makthavare – som i sin tur har påverkat hela befolkningen att bekämpa nya skrämmande influenser. Det är således inte lätt att vara profet i eget land.

Báb, så och säga alla hans nära följeslagare och omkring 20 000 bábier blev dödade i landsomfattande massakrer i ett fanatisk Persien. Han förutsade att om kort tid skulle den universella Gudomliga Budbäraren, förutsagt i alla religioner framträda, och att världen skulle definitivt ta steget in en ny världsordning, med världsomvälvande principer, baserade på andlighet, jämlikhet och en högre kunskap.

Som Härold och förelöpare, Porten till den nya tiden var Bábs mission tidsbestämt under en kort period. Han led själv martyrdöden 1850 och bábierna, som nu inte hade några ledare gick in i en mörk period, mot en oviss framtid.

En av Bábs tidiga troende i Persien var Bahá’u’lláh (1817-1892). Han erkände Bábs budskap redan 1844 och själv om de aldrig träffade varandra, så var han ingivet en djup andlig förståelse, ett kompetent ledarskap och Gudomlig kunskap.

Bábs helgedom på Karmelberget, Haifa, Israel. Illustration: Christine Krogh Plur

Bahá’u’lláh som kom från en förmögen familj utanför Teheran stod nu fram och undervisade bábismen och efter Bábs martyrdöd, var han den enda ledaren kvar hade inflytelse och som inte var dödad. Regeringen fängslade honom 1852 och Bahá’u’lláh blev därefter landsförvisad till Bagdad i Irak.

Många bábíer följde Bahá’u’lláh till Irak och i Bagdad stod han år 1863 fram och förkunnade för första gång att Han var den Gudomliga Budbäraren, Messias, Fadern, Kristus återkomst och den Utlovade som alla religioner väntade på och som alla profeter hade förutsagt.

”Bahá’u’lláh förklarade att civilisationens karaktär och ursprung förnyas genom Gudsprofeternas läror. Världens huvudreligioner har haft inflytande på och format stora segment av mänsklighetens liv och institutioner. Var och en av dessa världsreligioner har skapat en större enhet och stimulerat utvecklingen till ett mera progressivt samhälle. Ingen annan verkande kraft, vare sig politisk, ekonomisk, filosofisk, vetenskaplig eller pedagogisk, har visat så stor förmåga at pånyttföda och leda människornas verksamhet. I denna historiska syn skiljer sig den förvanskade reaktionära ”religionen” självklart från uppenbarelsereligionens kärna, den alltid levande, den alltid hållbara, den om kärleken. De svåraste brott som människorna gjort sig skyldiga till har de druckna av egenkärlek eller hat gjort i religionens, Guds och profeternas namn.” (1)

Följ med i kommande bloggartikel på Ny Vision >>

 

Källa:

1) De Upplysta Horisonterna, Sverre Holmsen från Bahá’í-förlaget AB

Se historien i ett andlig perspektiv, VIII

1844 är året för början på den nya tidsåldern. En stor förväntan om Jesus Kristus nära förestående återkomst från molnen fanns bland många kristna rörelser i Europa och Amerika. Då dessa tecken inte visade sig blev resultatet Den stora besvikelsen. Fortfarande i dag kan vi se hur detta påverkade många kristna sekter och grupper i Västvärlden.
Samtidigt fanns det bland grupper av shiamuslimer en längtan om att den Utlovade, den tolfte imamen skulle komma - och bland sunnimuslimer levde hoppet att en Messias, en världsfrälsare, den utlovade skulle återanvända från Persien, ”de tre visa männens” hemland.
Söket hos vissa visa muslimska grupper efter denna uppenbarare av en Gudomlig impuls eller kraft, detta levande kunskapens ljus, började redan 30-40 år innan, de kanske visste att de inte skulle få uppleva stunden för den återkommande anden, men predikade ändå korrekt att år 1260 EH (=1844 AD) var tiden för en ny tid, en förnyelse av islam och en tid då den gudomliga våren skulle börja.
En av de visa männen i Persien (Iran) och det Osmanska riket var Sheik Ahmad (1753-1826). Han hade redan på slutet av 1780-talet förstått att tiden var inne för en ny Guds uppenbarare. Han studerade tillsammans med andra likasinnade i religiösa grupper i städerna Karbala och Najaf och blev en mujtahid (en förtolkare av islamisk lag). Han förutsade tiden (år 1260) för när denna Kristusliknande gestalt och Befriaren, Grundaren av tusenårsriket skulle komma. Men han sade till sina disciplar att han själv inte skulle leva för att uppleva detta.
Sheik Ahmads efterföljare Sayyid Kazim (1793-1843) som nu ledde denna grupp av religiösa studenter (Shaykhi-rörelsen) berättade för dem innan han dog, att de skulle söka efter den lovade. Han visste att han själv inte skulle få uppleva att träffa denna Guds uppenbarare, men att hans disciplar, skulle få möjligheten att träffa den Utlovade. Han bad dem nu åka ut och söka…
Mullá Husayn (1813-1849), en av Sayyid Kazims studenter åkte i väg, och efter 40 dagars fasta och bön, blev han attraherad – som av en magnet - till staden Shiraz i Persien.
I staden Shihraz kom Mullá Husayn att få möte den Utlovade. Här träffade han Báb (Arab. Port, 1819-1850) den 22 maj 1844, och blev således den första bábi-troende.

Báb påstod att Han var den utlovade, Porten till Gud, och att världen skulle gå in i en ny tidsålder, baserad på en ny uppenbarelse från Gud. En ny världsordning, grundad på enhet och andliga principer skulle råda. Báb berättade att han var härolden och förelöparen för en än mäktigare uppenbarelse som skulle komma 19 år efter Bábs egen förkunnelse.
Mullá Husayn och Báb och de tidiga lärjungarna blev snabbt förföljda och i åren som följde blev 20 000 martyrer för denna nya tron som kallas bábism. Ett sådant budskap, från en som kallade sig Guds budbärare, var mera än vad fanatiska folk i Persien kunde tro. Det resulterade i stor förföljelse, blodbad och motstånd. Motståndet var först och främst från prästerskapet.
Läs fortsättningen på Ny Vision >>

Se historien i ett andligt perspektiv, VII

Den nya tidsåldern är på väg att födas. Det blir mycket smärtfyllt. Krisen finns över allt. Politiska, kulturella och religiösa fördomar håller sin hand över en mänsklighet som är ur kurs.

När mörkret är störst kommer ljuset, då kommer en ny Guds budbärare som ska leda mänskligheten framåt – med kurs för en bättre värld, en ny världsordning med nya andliga principer.

Profeterna och de andliga budbärarna (Abraham, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus Kristus och Muhammed) står på skuldrorna till varandra i en ständigt framåtskridande uppenbarelseprocess.

Dessa är världens lärare. Vi kan jämföra det med skolan: mänskligheten har gått genom förskolan, skolan, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet och på högskolan – på väg till vuxen utbildning på universitetsnivå. Lärarna har anpassat undervisningen till sina elever från tid, ort och behov. Det är många lärare, kanske tiotusentals, varen så stor som Moses.

De Gudomliga lärorna har haft som huvuduppgift att återuppliva den andliga sanningen – då den har försvunnit. Vid varje mörkerdump – varje tid av förfall så skapar de med sin andliga energi en ny skapande livsprocess om strävar mot ljuset – det andliga ljuset som ska återuppliva världen.

Guds budbärare är lärare och deras lära är religionen. Religionen är världsläran – där människorna kan få veta svaren. Guds budbärare ger nytt liv, nytt hopp och ny inspiration. I deras kölvatten blomstrar civilisationen upp. Konst. Vetenskap. Uppfinningar. Allt springer fram från denna energi.

Vi är nu på tröskeln till mogenhetsåldern, närmare bestämt 1800-talets mitt, i Persien.

Året är 1844.

Vid mitten av 1800-talet var världen på nytt i behov av gudomlig inspiration. Denna inspiration skulle komma från Persien, ett land som hade förlorad sin forna glans. Okunnighet, sjukdom, smuts, fördomar, fanatism och korruption härskade i landet. Religionen och staten förtryckte och utsög folket – som sjunkit ner i apati och elände. (1)

>> Följ med i fortsättningen i mitt nästa blogginlägg på Ny Vision…

 

1) De Upplysta horisonterna s. 17, Sverre Holmsen. Bahá’í-förlaget AB.

advent

Adventstid
Väntan.
Ett ljus för varje söndag i väntan på jul.
Väntan på Jesu födelse.

På 1800-talet var det en stor väntan. Skulle Jesus komma igen? Var? När? Hur? På molnen som det sades i Bibeln?
Men nej. Han föddes som ett barn den gången också. I det som var Persien då, nuvarande Iran.

Guds Härlighet kallades Han, Bahá'u'lláh. Men precis som Jesus fick Han lida mycket. Visserligen inte uppspikad på ett kors, men Han blev fängslad och landsförvisad från Iran till Irak, till Turkiet och slutligen till Akka i Israel, hela tiden i fångenskap. Men ändå spreds budskapet. Bahá'u'lláh skrev brev till världens kungar, att de skulle sluta kriga, böcker hur vi kan bygga upp en fredlig värld.

Kyrkorna fylls. Vi sjunger: Bereden väg för Herran... Gör dina portar vida för Herrens Härlighet.