Om vi eftersträvar en global hållbar utveckling där jordens resurser blir allt mer begränsade och måste räcka till fler människor bör vi ta oss en ordentlig funderare på våra möjligheter.
Resursanvändningen i i-land är många gånger större per individ räknat än i u-land. Minskad konsumtion i i-land med större hushållning med råvaror och lägre grad av förädling skulle kunna innebära att resurserna räckte till fler människor också för kommande generationer. En övergång till mer vegetabiliska livsmedel i våra svenska kosthåll skulle enligt ett förslag innebära att våra resurser skulle kunna föda ytterligare 1,5 miljoner människor utan att sänka mängden proteiner – bara minska det resurskrävande animaliska proteinet och öka det vegetariska från ärter och bönor.
Att få fram vegetabilisk protein kräver långt mindre av jordens begränsade resurser än animaliskt protein. Proteiner från nötkött som produceras på ett tunnland åkerjord räcker endast 77 dagar för en normal aktiv man, medan proteiner ur sojabönor, odlade på lika stora areal, ger proteiner för 2224 dagar. Detta kan ge oss en tankeställare.
sojaprotein, foto: flickr.com, altemark
Om man använder sig direkt av växterna innan man låter dem gå omvägen över djuren får vi följande resultat: Norge har en 30 %-ig försörjning av nu 4,5 miljoner, de skulle kunna försörja 10 miljoner. Sverige har en 80%-ig försörjning, vi skulle kunna försörja ett U-land (dr Wilhelm Jülke).
I-världens husdjur förbrukar mer grödor än vad u-världens människor äter. Vi använder mycket mer mjölkprodukter till våra husdjur än vad som konsumeras i u-världen.
I-länderna betalar förhållandevis låga priser på u-ländernas exportvaror. För att få något ekonomiskt utbyte utnyttjar man jorden för hårt och möjligheterna till ett differentierat jordbruk minskar. Betalade vi ”fullt” pris för till exempel kaffe och bananer skulle det kunna innebära betydande förbättringar i u-land. Skulle kaffe odlas och skördas i Sverige fick vi räkna med att betala 280 kr per kilot. (Detta sades på 1980-talet)
Militära rustningar kräver stora resurser – pengar, råvaror, kunnande och arbete. Om bara 1 % av rustningskostnaderna i i-länderna överfördes till biståndskontot skulle biståndskontot öka med ca 15 %.
En omläggning av kostvanorna i i-länderna skulle kunna innebära att alla fick äta sig mätta på kända livsmedel.
Dr. Wilhelm Jülke, personlig kommunikation
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar