Jag fortsätter min serie artiklar baserade på ‘Abdu’l-Bahás dokument ”Enighetens sju ljus” (1) från 1906.
När vi ser på etablerandet av enhet och enighet i världen – är det fortfarande mycket cynism som råder. I dokumentet beskriver inte ’Abdu’l-Bahá någon form för diktatorisk global världsorgan med obegränsad auktoritet (som många människor uppriktigt fruktar). Bahá’í-synen är at världsenhet inte betyder övercentralisering och föreslår ett federativt system baserad på kollektiv säkerhet, med betoning på decentralisering och att varje medlemsstat kan kontrollera och reglera egna inre angelägenheter mot sitt lands befolkning.
‘Abdu’l-Bahá bekräftade detta i ett tal 2 juni 1912 i New York:
”Det är mycket tydligt att det i framtiden inte ska finnas någon centralisering bland världens länder, vare sig det är konstitutionella regeringar, republikanska eller av demokratiska former ... det vill säga, varje provins kommer att vara oberoende i sig, men en federal union vill tillvarata de olika oberoende staternas intressen... Att kasta åt sidan centralisering som främjar despotism är i dag nödvändigt. Detta kommer att vara produktivt för internationell fred. (2)
Ett annat område och faktor som påverkar och hindrar övergången mot en förening av mänskligheten är att regionala konflikter och inbördeskrig resulterar i försök till enhet – utan att beakta mänskliga rättigheter, olika etniska gruppers behov eller lyssna till kulturella organisationer och religiösa samfunds talan.
Detta betyder att behovet för enhet först måste starta på gräsrotsnivå, inom grannskap, kommuner och regioner för att garantera alla människors privilegier och rättigheter.
Enhet beaktas okritiskt som uniformitet – men bahá’í-synen påpekar helt klart enhet i mångfald och arbetar kontinuerligt för att öka insatsen inom detta område.
Följ med i fortsättning på Ny Vision!
Källa:
2) ’Abdu’l-Bahá: Promulgation of Universal Peace (ogranskad översättning)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar