En kommentator som beskrev ‘Abdu’l-Bahás resor i väst skrev att ”bortom de talade orden var det något obeskrivligt i Hans personlighet som imponerade djupt alla som kom i Hans närhet.” Liknande observationer noterades i tidningsartiklar där man tillskrev Honom egenskaper som profet och även i enskilda fall, felaktigt betraktade Honom som Kristus återkomst. En artikel använde rubriken ”Profeten säger att Han inte är en profet”. Det är verkligen svårt att beskriva En som innehar en så magnetisk personlighet eller ens försöka bedöma effekterna; vart Han än gick, av Hans möte med så många människor, oavsett hög eller låg ställning.
Det är ett mysterium som tycks vara inneboende i den enastående rollen som Förbundets Center. Han var ingen profet eller Gudsmanifestation, som Han själv klargjorde med eftertryck. Men Han hade en ställning som kvalificerade Honom som det perfekta exemplar av bahá’í-lärorna och det gjorde Honom, tillsammans med Baha’u’lláh och Báb till en av de tre centrala personerna i tron.
I Hans person, förklarar Shoghi Effendi, ”är de oförenliga egenskaperna av en mänsklig natur och en övermänsklig kunskap och perfektion blandats och är helt harmoniserade”. Han, ”gällande hela den religiösa historien, fyller en unik funktion”. Det är i detta enastående sammanhang at Hans verksamhet i Amerika måste övervägas och förstås.
‘Abdu’l-Bahá vid Green Acre bahá’í-skola, New Hampshire, USA, 1912.
Foto: centenary.bahai.us
Två dokument uppenbarade av ‘Abdu’l-Bahá efter Hans resor till Väst är speciellt anmärkningsvärda, eftersom de är knutet till trons framkomst i sig och till dess världsomfattande inflytande: The Tablets of the Divine Plan, som utgör grunden för den globala spridningen av tron, där han inriktar sig till bahá’íerna i Amerika och Kanada; och Hans Vilja och testamente, charteret för ett nytt administrativt system, som Shoghi Effendi betraktar ”inte bara som kärnan, men själva mönstret för en ny världsordning, avsett att omfamna i tidens fullbordan hela mänskligheten.” Det var i Amerika att de första initiativen togs för att genomföra dessa två mandat, något som gör det amerikanska bahá’í-samfundet i samarbete med sina allierade, det kanadensiska bahá’í-samfundet, både till den primära drivkraften för en systematisk global plan för att sprida tron och själva ”vaggan” för den bahá’í-administrativa ordningen.
Dessa två ikonliknande arv från ‘Abdu’l-Bahá kan i eftertid ses som nyskapande åtgärder som inspirerade och kastade ett fantastisk ljus över betydelsen av Hans verksamhet i Nordamerika. Det är inte konstigt att Han, som Shoghi Effendi rapporterade, ”antydde att etablerandet av Sin Faders tro på det amerikanska kontinent rankas som den mest framstående bland de trefaldiga mål, som Han ansåg det, var de huvudsakliga målen för Hans verksamhet”.
Tiden kommer utan tvekan att visa hur ‘Abdu’l-Bahás besök i Förenta staterna kan ha varit en avgörande händelse i landets historia; för det rörde vid andliga krafter, så viktiga för att förverkliga dess framstående försyn-bestämda roll i den slutgiltiga ordningen av världens angelägenheter – en möjlighet så upphöjd, så mycket större än det omfång som kunde ha uppenbarats för Amerikas grundare, hur härliga än de hopp de hade hyst eller föreställd sig för denna unika nation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar