Min artikelserie på Ny Vision fortsätter nu mot sitt slut. Jag har beskrivit fem utvecklingsprocesser som bahá’í-samfunden världen över arbetar efter: organisk växt, att bygga mänskliga förmågor, utbildning, utvecklandet av mänskliga resurser och bidrag till samhällets framåtskridande. Dessa är viktiga att förstå för att utveckla en ny världscivilisation baserade på andliga principer. Denna sista bloggartikel i serien handlar om integration.
Vi vet genom erfarenhet att splittrade aktiviteter inom olika områden inte skapar utveckling. Kunskapen man får när man arbetar inom området utvecklingsproblematik ryms inte inom ett enda ämnesområde. Förenad och integrerad ansträngning inom olika områden som hälsa, utbildning, agrikultur och bevarandet av miljön är viktiga för att regionen ska utvecklas.
En sådan integration kan uppnås när enkla gräsrotsinitiativ utvecklas till mera stabila och komplexa verksamhetsnivån. I bahá’í-utvecklingsprojekten gäller konceptet integration även materiella framsteg och andlig utveckling. Socioekonomiska utvecklingsprojekt är därför ett uttryck för tro i handling.
Det som stödjer bahá’í-tillnärmningssättet för utveckling är tron på att varje mänsklig kultur och segment representerar ett tydligt arv som måste uppmuntras att utvecklas och bidra till en framkommande global civilisation. Bahá’í-uppdraget för social ändring och framsteg kommer direkt från Bahá’u’lláhs vision om mänskligheten som en familj.
Att fostra enhet bland individen, grupper och institutioner är därmed ett essentiellt och utmärkande drag för alla bahá’í-utvecklingsförehavanden.
Barnklass i Västra Sumatra, Indonesia. Foto: media.bahai.org
