Betydelsen av ‘Abdu’l-Bahás resor tvärs över Amerika, III av III

En kommentator som beskrev ‘Abdu’l-Bahás resor i väst skrev att ”bortom de talade orden var det något obeskrivligt i Hans personlighet som imponerade djupt alla som kom i Hans närhet.” Liknande observationer noterades i tidningsartiklar där man tillskrev Honom egenskaper som profet och även i enskilda fall, felaktigt betraktade Honom som Kristus återkomst. En artikel använde rubriken ”Profeten säger att Han inte är en profet”. Det är verkligen svårt att beskriva En som innehar en så magnetisk personlighet eller ens försöka bedöma effekterna; vart Han än gick, av Hans möte med så många människor, oavsett hög eller låg ställning.

Det är ett mysterium som tycks vara inneboende i den enastående rollen som Förbundets Center. Han var ingen profet eller Gudsmanifestation, som Han själv klargjorde med eftertryck. Men Han hade en ställning som kvalificerade Honom som det perfekta exemplar av bahá’í-lärorna och det gjorde Honom, tillsammans med Baha’u’lláh och Báb till en av de tre centrala personerna i tron.

I Hans person, förklarar Shoghi Effendi, ”är de oförenliga egenskaperna av en mänsklig natur och en övermänsklig kunskap och perfektion blandats och är helt harmoniserade”. Han, ”gällande hela den religiösa historien, fyller en unik funktion”. Det är i detta enastående sammanhang at Hans verksamhet i Amerika måste övervägas och förstås.

‘Abdu’l-Bahá vid Green Acre bahá’í-skola, New Hampshire, USA, 1912.
Foto: centenary.bahai.us

Två dokument uppenbarade av ‘Abdu’l-Bahá efter Hans resor till Väst är speciellt anmärkningsvärda, eftersom de är knutet till trons framkomst i sig och till dess världsomfattande inflytande: The Tablets of the Divine Plan, som utgör grunden för den globala spridningen av tron, där han inriktar sig till bahá’íerna i Amerika och Kanada; och Hans Vilja och testamente, charteret för ett nytt administrativt system, som Shoghi Effendi betraktar ”inte bara som kärnan, men själva mönstret för en ny världsordning, avsett att omfamna i tidens fullbordan hela mänskligheten.” Det var i Amerika att de första initiativen togs för att genomföra dessa två mandat, något som gör det amerikanska bahá’í-samfundet i samarbete med sina allierade, det kanadensiska bahá’í-samfundet, både till den primära drivkraften för en systematisk global plan för att sprida tron och själva ”vaggan” för den bahá’í-administrativa ordningen.

Dessa två ikonliknande arv från ‘Abdu’l-Bahá kan i eftertid ses som nyskapande åtgärder som inspirerade och kastade ett fantastisk ljus över betydelsen av Hans verksamhet i Nordamerika. Det är inte konstigt att Han, som Shoghi Effendi rapporterade, ”antydde att etablerandet av Sin Faders tro på det amerikanska kontinent rankas som den mest framstående bland de trefaldiga mål, som Han ansåg det, var de huvudsakliga målen för Hans verksamhet”.

Tiden kommer utan tvekan att visa hur ‘Abdu’l-Bahás besök i Förenta staterna kan ha varit en avgörande händelse i landets historia; för det rörde vid andliga krafter, så viktiga för att förverkliga dess framstående försyn-bestämda roll i den slutgiltiga ordningen av världens angelägenheter – en möjlighet så upphöjd, så mycket större än det omfång som kunde ha uppenbarats för Amerikas grundare, hur härliga än de hopp de hade hyst eller föreställd sig för denna unika nation.

Källa: http://centenary.bahai.us/abdul-baha-america

Betydelsen av ‘Abdu’l-Bahás resor tvärs över Amerika, II av III

I Cleveland yttrade ‘Abdu’l-Bahá dessa kraftfulla ord i början av en av Sina många offentliga tal: ”Den amerikanska kontinenten ger tecken och bevis på många stora framsteg, dess framtid är ännu mer lovande, för dess inflytande och upplysning är långtgående, och det vill leda alla nationer andligt.” Därefter diskuterade Han förutsättningen för uppfyllandet av en så häpnadsväckande förutsägelse.

Samtidigt som han erkände nödvändigheten av materiella framsteg i Amerika, liknade Han ”materiell civilisation” till en kropp, ”medan den gudomliga civilisationen är anden i den kroppen”. Därför hoppades Han att det amerikanska folket, som erkänner denna verklighet kunde ”uppnå både materiella och andliga framsteg.” Shoghi Effendi förklarade att ‘Abdu’l-Bahás upprepade kommentarer till Amerikas framtid var indikationer på den kraft som frigjordes från Baha’u’lláhs uppenbarelse, som så småningom kommer att förmå det amerikanska folket och dess regering att vidta initiativ som i slutändan vill leda mot en global politisk union, med liknande egenskaper som den federala unionen till USA.

För bahá’íerna var Hans besök särskild utmärkt genom vissa symboliska handlingar, som genom de exemplen av visshet Han visade och den tid och energi han satsade på det nyetablerade amerikanska bahá’í-samfundet. Med sina egna händer lade Han ner hörnstenen till bahá’í-tillbedjans hus vid stranden av Lake Michigan i utkanten av Chicago, den första sådana bahá’í-institution i väst, som han beskrev som ”modertemplet”. Han förenade i äktenskap två bahá’íer från olika nationaliteter och etniska grupper, en vit, den andra svart, i en djärv demonstration av djupet av bahá’í-principen som kräver avskaffandet av rasfördomar. Några år senare, på Hans begäran, hölls den första konferensen för rasenhet i landets huvudstad. Han vädjade även vid ett flertal tillfällen, då man diskuterade kvinnors rättigheter, att främja jämställdhet mellan könen; en grundtanke i bahá’í-tron som inte lärs ut i skrifterna eller lagarna i tidigare världsreligioner.

Men ännu mer enastående än dessa och andra sådana handlingar var Hans ”dynamiska bekräftelser” i New York at Förbundet som inrättats av Baha’u’lláh för att säkra enhet och enighet inom bahá’í-tron även skulle förverkliga en permanent förening och varaktig världsfred – ett Förbund där ‘Abdu’l-Bahá var dess utsedda Center. Vid samma tillfälle utsåg Han New York till ”Förbundets stad”. Att Förenta Nationerna, flera tiotals år senare etablerade sitt huvudkontor i New York, där representanter för alla världens länder träffas, visar betydelsen för beteckningen.

Följ med i mitt nästa blogginlägg på Ny Vision.

Betydelsen av ‘Abdu’l-Bahás resor tvärs över Amerika, I av III

För hundra år sedan inträffade en händelse av enastående, men hittills, i allmänhet okänt betydelse för Amerikas öde. ‘Abdu’l-Bahá (1844-1921), Baha’u’lláhs (1817-1892) son, grundaren av bahá’í-tron, landsteg i New York den 11 april 1912. Hans vistelse i Nordamerika varade 239 dagar, inklusive tio dagar i Kanada. Under den tiden reste Han till de viktigaste städerna från öst- till västkusten och träffade intresserade från många olika bakgrunder. Ingen annan jämförbar personlighet har med ett sådant syfte och mål som drev Honom, så gynnat landet så mycket.

‘Abdul-Bahá (i mitten). Lincoln Park, Chicago, 1912

Vid tiden för Hans ankomst hade 19 år förflutet sedan Bahá’u’lláhs namn för första gång offentligt nämndes på västra halvklotet. Detta hände i Chicago den 23 september 1893, nästan ett och ett halvt år efter Baha’u’lláhs bortgång, vid tiden för Religionernas världsparlament i samband med 400:e års markeringen av Columbus upptäckt av Amerika.

Här började den första episoden i historien om bahá’í-tron i Amerika. I februari 1894 kom en syriansk läkare som hade accepterad tron i Kairo till Chicago och började entusiastisk att lära ut den nya religionen. Inom två år hade hundratals bekänt sin tro och ytterligare nya medlemmar strömmade till från de städer han besökte. Grunden för det amerikanska bahá’í-samfundet hade skapats. De entusiastiska medlemmarna av den nya tron förlorade ingen tid och började brevväxla med ‘Abdu’l-Bahá – medan han fortfarande var en religiös fånge i ‛Akkás fästning i det osmanska Palestina.

Denna utveckling måste ha gladd och tillfredsställt ‘Abdu’l-Bahá, men kunde knappast ha varit helt oväntat för Honom. Shoghi Effendi, bahá’í-trons Beskyddare, utsedd av ‘Abdu’l-Bahá som Sin efterträdare visade att år 1893, någon gång innan Chicago-konferensen, hade ‘Abdu’l-Bahá uppenbarat ett vers som ”redan förebådade” Hans resor till Väst, ”en gynnsam händelse som eftervärlden skulle känna igen som en av de största triumfer av Hans verksamhet, som i slutändan skulle ge en ovärderlig välsignelse på västvärlden”. Det var med denna stora förväntning, inspirerad av Baha’u’lláhs uppenbarelse, att Han, som under femtio år hade varit föremål för fängelse och exil för sin religion, i en ålder av 68 år, företog den långa resan från Det heliga landet till västvärlden.

Följ med i nästa blogginlägg på Ny Vision.