Utöver sin materiella uppgift har hjärtat även en alldeles speciell uppgift nämligen en andlig och mental sådan. Hjärtat påverkas av våra känslor. Drabbas vi av sorg som när vi förlorar en anhörig eller en god vän, råkar ut för en olyckshändelse, en svår sjukdom eller andra problem i livet som skilsmässa känns hjärtat tungt och man känner sig i djupaste djupet. Många orkar inte resa sig utan griper till droger eller till flaskan.
Men om man få reda på en glädjande nyhet, t.ex. en födsel i familjen, någon har klarat sin examen, hittat en hjärtevän eller blivit frisk från sin svåra sjukdom, då känns det som om en sten har fallit från bröstet, man känner sig lätt som en fågel.
På tyska finns det ett ordspråk: ”Himmelhoch jauchzend, zu Tode betrübt”. Jublande högt till himmelen, bedrövad in i döden.
Alla dessa känslor påverkar även vår hälsa då de lagras i kroppsvävnaden under våra levnadsår.
Hjärtat är även symbolen för kärlek.
Foto: julian.amani08
Amor, den romerske kärleksguden, avbildas alltid med en pil siktande på hjärtat. Vi har alla hjärtans dag, man sjunger om hjärtans kär som har gjorts i alla tider o.s.v. Men den största kärleken kommer från och är Gud. Han har givit oss hela jorden med allt som finns på den och det enda Han begär av oss är vårt hjärta.
Bahá’u’lláh skriver i Axplock:
”Den ende sanne Guden, prisad vare Hans härlighet, har alltid ansett och kommer att fortsätta att anse människors hjärtan som Sin egen, Sin enda egendom.”
Och på ett annat ställe:
”Att hjärtat är den tron på vilken Guds, den Allbarmhärtiges, uppenbarelse har sin medelpunkt är intygat av de heliga ord, som vi fordom har uppenbarat. Bland dem är detta som säger: ’Jord och himmel kan inte rymma Mig; vad som ensamt kan rymma Mig är dens hjärta, som tror på Mig och är trogen Min sak.’ Hur ofta har inte människohjärtat, som är mottagaren av Guds ljus och hemvist för den Allbarmhärtiges uppenbarelse, förirrat sig från Honom som är Källan till detta ljus och denna Uppenbarelses Urkälla. Det är hjärtats egensinnighet som avlägsnar det långt bort från Gud och dömer det till avlägsenhet från Honom. De hjärtan, som är medvetna om Hans närvaro, är emellertid nära Honom och bör anses ha nalkats Hans tron”.
Följer man Bahá’u’lláhs råd och lämnar sitt hjärta till Gud och förlitar sig på Honom får man en frisk, stark och trygg andlig och mental hälsa och klarar alla livets motgångar mycket bättre. Att förlita sig på Gud ger den trygghet som barnet känner när det förlitar sig på sina föräldrar. Man känner sig aldrig ensam, inte ens i de svåraste stunderna för vi kan vara förvissade om att få hjälp.
En liten historia: En man beklagade sig hos Gud. ”Jag har dig alltid varit trogen och gått bredvid dig men när jag råkade ut för svåra prövningar då lämnade Du mig, då försvann dina fotspår och bara mina fanns där”. ”Där har du fel, min gode vän” svarade Gud ”När det blev svårt för dig tog Jag dig på armen och bar dig”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar