För många utvecklingsprojekt uppstår problem när deltagarna migrerar till storstäderna i stället för att rota sig i landsbygden – där de fick sin utbildning och var deltagare i stödprogram. Utmaningen är att skapa förutsättningar för hållbar utveckling, och uppmuntra deltagarna att bo kvar och hjälpa till – själv om storstadslivet lockar.
Jag hittade en intressant artikel från 1999, från International Environment Forum, som jag beskriver kort i dagens blogginlägg (1). Själv om det har fokus på Latin-Amerika är informationen av generell karaktär.
Ofta kan utvecklingsprojekt (tyvärr) inte bidra mycket till välfärden och förbättra levnadssituationen för majoriteten av landsbygdsbefolkningen – de rika blir rikare och de fattigare fattigare och beroende av stödprogram.
“Utveckling” ska inte ses som ett produkt av biståndsorganisationerna – det är en process.
“Deltagande” i ett utvecklingsprojekt ska heller inte vara begränsad av utomstående organisationer.
Det vanliga utbildningsmönstret för att utveckla färdigheter, kunskap och förhållningssätt för ett liv på landsbygden är otillräckligt. Fortfarande har utbildningssystemen ett “mönster” av storstadsliv – där jordbruk ses som ett projekt med lägre prestige. Detta är helt i motsats till bahá’í-perspektiven.
Utvecklingsprojekt designas omkring människan som en materiell eller som bäst social varelse – och fokuserar inte på den andliga faktorn – eller människans, deltagarens andliga verklighet. Utbildning och träning utan fokus på etik och moral resulterar i förmånsmottagare som söker att utveckla sin egen situation och även att utnyttja de mindre lyckligt lottade.
För att bemöta dessa utmaningar kan det vara värt att se närmare på bahá’í-modellen för utvecklingsprojekt, där deltagarna i olika studiegrupper och handledningsprogram går igenom kurser som matematik, vetenskap, volontärarbete för sina medmänniskor (inom hälsa, samhällsbyggande etc.), språkkunskap och jordbruksvetenskap.
‘Abdu’l-Bahá (1844-1921) sade att “samhällets grundläggande bas är jordbruk, odling av marken”. (2)
Detta synsätt inkluderar och uppmuntrar till mikroföretagande inom jordbruksindustrin och skapar förutsättningar för jordbruksprodukter, gruppansvar och skolsystem – allt för en organiserad samhällsbyggnadsprocess.
Bahá’í-visionen ser fram för sig ett globalt perspektiv – där “folkslag eller regeringar, städer eller byar sinsemellan blivit alltmer beroende av varandra. För ingen är självhushållning längre möjligt, eftersom politiska band förenar alla folk och nationer, och förbindelserna inom handel och industri, inom jordbruk och utbildning stärkes varje dag.”
Källor:
1) International Environment Forum – Applying Bahá’í Social and Economic Development Principles to Rural Education and Development in Latin America
2) Utvalsa skrifter av ‘Abdu’l-Bahá, Bahá’í-förlaget AB – läs texten på Google Books.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar