Förening av mänskligheten

Det andra ljuset som lyser över mänsklighetens förmörkade horisont pekar på behovet av att förena mänskligheten. I detta blogginlägg som fortsättning på denna serie beskriver jag hur ’Abdu’l-Bahá (1844-1921) och även hans dotterson Shoghi Effendi (1897-1957) tar upp detta viktiga tema.

Shoghi Effendi skriver i boken Kallelse till nationerna om detta:

”Låt inget misstag uppstå. Principen om mänsklighetens enhet - den medelpunkt kring vilken alla Bahá’u’lláhs läror kretsar är inte blott ett utflöde i av okunnig känslosamhet eller ett uttryck för vaga och fromma förhoppningar. Dess uppfordran skall inte bara sammankopplas med ett återuppväckande av andan av brödraskap och god vilja bland människorna, inte heller syftar den enbart till att befrämja harmonisk samverkan mellan enskilda folk och nationer. Dess innebörd är djupare, dess anspråk större än något som gamla tiders Profeter tilläts framföra. Dess budskap är inte endast tillämpbart på den enskilde utan befattar sig främst med egenskaperna hos de grundläggande samband som måste binda samman alla stater som medlemmar i en mänsklig familj. Den utgör inte blott formuleringen av ett ideal utan är oskiljaktigt förknippad med en institution förmögen att förkroppsliga dess sanning, visa dess giltighet och föreviga dess inflytande. Den inbegriper en organisk förändring av strukturen i dagens samhälle, en förändring vars like världen ej ännu har erfarit. Den utgör en utmaning, på en gång djärv och universell, mot den utslitna, förlegade visdomen i nationella trosuppfattningar trosuppfattningar som har sett sina bästa dagar och som, enligt händelsers normala förlopp såsom utformade och kontrollerade av Försynen, måste ge vika för ett nytt evangelium, fundamentalt skilt från och oändligt överlägset vad världen hittills föreställt sig. Den fordrar inget mindre än en förvandling och demilitarisering av hela den civiliserade världen en värld organiskt förenad i dess livs alla väsentliga aspekter, dess politiska system, dess andliga strävan, dess handel och finanser, dess skrift och språk, och likväl oändlig i mångfalden av nationella särdrag hos de federerade enheterna.

Bahá’u’lláhs kallelse riktar sig främst mot alla former av provinsialism, all trångsynthet och alla fördomar. Om länge omhuldade ideal och högaktade institutioner, om vissa sociala förutsättningar och religiösa formler har upphört att befrämja välfärden hos mänskligheten i dess helhet, om de inte längre sörjer för behoven hos en mänsklighet i utveckling, låt dem svepas bort och förvisas till de föråldrade och glömda doktrinernas skräpkammare. Varför skulle dessa, i en värld underkastad förändringens och sönderfallets orubbliga lag, vara undantagna från den nedgång som med nödvändighet måste drabba varje mänsklig institution? Ty legala normer, politiska och ekonomiska teorier är enbart utformade för att skydda hela mänsklighetens intressen, och mänskligheten får inte offras för bibehållandet av någon särskild lags eller doktrins integritet. (1)

Källa:

1) Shoghi Effendi – Kallelse till Nationerna

Döden – glädjens budbärare I

Döden, ett samtalsämne som är tabu. Folk är rädda att tala om döden. Vi vet att vi alla måste dö någon gång men beter oss som om vi lever i all evighet. Många är rädda för själva dödsögonblicket för ingen vet vad som egentligen händer. De heliga böckers ord om evigt liv verkar diffust och omöjligt att föreställa sig.

Bahá’u’lláh har gett oss svaret: Se döden som glädjens budbärare.

” O, Andens Son! Med ljusets glädjefyllda budskap hälsar Jag dig: Gläd dig! Till helighetens förgård kallar Jag dig – förbliv därinne, att du för evigt må leva i frid.”

Förra gången berättade jag om själens ursprung. Nu tänker jag ta upp själens syfte och livets mening. Själen är en Guds gåva och Hans hemlighet och Han vill att vi skall vårda och utveckla den med Hans egenskaper så att vi närmar oss Honom. Gud är enbart kärlek, godhet, barmhärtighet m.m. Hos Honom finns ingen ondska utan ondskan finns i vårt lägre jag, våra dåliga egenskaper. För att testa oss ger Han oss prövningar under vår livstid. Klarar vi av dem blir vi andlig styrkta och har kommit ett steg närmare Honom.

"Den ende sanne Guden, ... har alltid ansett och kommer att fortsätta att anse människornas hjärtan som Sin egen, Sin enda egendom..."

"Låt oss skapa människan till vår avbild och liknelse". "Den ende sanne Gudens syfte... är att blotta de ädelstenar, som ligger gömda i deras (människornas) sanna och innersta jags gruvor". Bahá’u’lláh,

Om vår bägare är full av själviskhet, finns där ingen plats för livets vatten. Det förhållandet, att vi tror oss själva ha rätt och alla andra fel, är det största av alla hinder på vägen mot enighet, och enighet är nödvändig, om vi skall kunna komma fram till sanningen, ty sanningen är en. Abdu'l-Bahá

Kroppen är själens tempel. Tänk dig en fågel som sitter i sin bur. Slår man sönder buren blir fågeln fri att flyga sin väg. Samma sak sker med själen när kroppen dör. Då blir själen fri och beger sig till den eviga trädgården.

”Först är det väldigt svårt att välkomna döden, men efter att ha uppnått sitt nya tillstånd är själen tacksam för att den har blivit befriad från det begränsades träldom för att njuta av det obegränsades frihet. Den har blivit befriad från en värld av sorg, bedrövelse och prövningar för att leva i en värld av ändlös lycksalighet och glädje. Det materiella och fysiska har avståtts ifrån för att själen ska kunna uppnå det ideellas och andligas möjligheter. Sålunda har själarna hos de som har gått bort från jorden och fullföljt sin jordiska pilgrimsfärd i och med Titanic-katastrofen skyndat mot en värld, överlägsen denna." Abdu’l-Bahá

  Foto: flickr. Lars Nilsson

Själens utveckling.

Må du i sanning veta, att själen efter att ha lämnat kroppen skall fortsätta att utvecklas, intill dess att den når fram till Guds närhet i en ställning och ett tillstånd som varken tidsåldrarnas eller århundradenas kretslopp ej heller förändringarna eller händelserna i denna världen kunna ändra.

Må du veta, att människans själ är upphöjd över och oberoende av alla kroppens och sinnets lyten. Att en sjuk person visar tecken på svaghet beror på de hinder, som ställer sig mellan hans själ och kropp, ty själen förblir oberörd av varje kroppslig opasslighet. Bahá’u’lláh