Civilisationer och statsbildningar som jag ser det har en dynamisk form och är under konstant ändring. Processen att bilda samhällen stoppar inte upp – men utvecklar sig genom upp- och nergångar, genom mörker och ljus. Det är därför av yttersta vikt att studera närmare den kollektiva mänsklighetens historia i nytt ljus. Denna progressiva process pågår nu här i Sverige, det pågår över hela världen. När nya kulturer möts, frågar etniska folkgrupper och religiösa sig nu vad vi har gemensamt, vad är vår gemensamma historia? För jorden är väl endast ett land – och mänskligheten dess invånare?
Ett sätt att se civilisationshistorien på är som en process baserade på mänskliga värderingar (andlighet och religion) - som tar oss med genom varierande faser upp i ljuset och ner i mörkret, som till exempel ”spädbarn”, ”barndom”, ”ungdom” och ”vuxen ålder” (vår tid) genom olika processer som jag kan tänka har olika huvudteman som ”sökandet”, ”kärlek”, ”kunskap” och ”enhet”. Detta synsätt att se på den kollektiva mänskliga historien är något helt annat än vad du lär i vanlig skola.
Mörkret är för civilisationen frånvaron och motsatsen av upplysning, högkultur: dekadens. Civilisationen utvecklar sig i en neråtgående spiral, med katastrofala konsekvenser. Frånvaron av ledarskap, misstänksamhet, samlandet av rikedomar, slöseri och ingen andlighet medför krig och elände.
I mörkret kommer på nytt bekräftelsen från Gud, en ny budbärare står fram med ljusets budskap. Gud hör människornas böner, och de som följer Guds budbärare lovas ett nytt liv och nya möjligheter – men samtidig måste både Guds budbärare och deras följeslagare gå genom många provningar, bland annat fördömelse, dispyter, motstånd från den tidens ledarskap och makteliten.
>> Läs försättningen i morgons blogginlägg på Ny Vision.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar