Oberoende sökanden efter sanningen

Detta är en av Bahá’u’lláhs viktiga principer.Han betonar en grundläggande skyldighet för människor att tillägna sig kunskaper och ”se” med sina ”egna ögon och inte genom andras ögon”.En av de viktigaste källorna till konflikter i världen idag är det faktum att många människor blint och okritiskt följer olika traditioner, rörelser och åsikter.Gud har gett varje människa förmågan att skilja sanning från lögn.Om vi inte använder våra förmågor som att förstå och sätta sig oss i sammanhangen och istället väljer att acceptera utan att ifrågasätta vissa åsikter och idéer, antingen av beundran för eller rädsla för dem som innehar dem, då försummar vi vårt grundläggande moraliska ansvar som människor.

Dessutom – när människor agerar på detta sätt, fastnar de ofta i någon särskild åsikt eller tradition och blir därmed intoleranta mot dem som inte delar den:något som i sin tur leder till konflikter.

Historien har bevittnat konflikter och även blodsutgjutelse vid själv små förändringar i religionsutövningar, eller vid en mindre ändring i tolkningen av läran.Personlig sökande efter sanningen ger den enskilde möjligheten att veta varför han eller hon håller sig till en viss ideologi eller doktrin.

Bahá’íer tror att eftersom det bara finns en verklighet, kommer alla människor gradvis att upptäcka naturens och verklighetens olika aspekter.I slutändan får vi en gemensam förståelse och enighet, förutsatt att vi uppriktigt söker efter sanningen.Angående detta sade ‘Abdu’l-Bahá:

”Då sanningen är en, kan den inte delas upp och skillnaderna som tycks existera bland nationerna kommer enbart från deras dragning till fördomar. Om människorna bara ville söka sig fram till sanningen, skulle de finna sig förenade”.(1)

Och vidare:

”Det förhållandet, att vi tror oss själva ha rätt och alla andra fel, är det största av alla hinder på vägen mot enighet, och enighet är nödvändig, om vi skall kunna komma fram till sanningen, ty sanningen är en”. (2)

Källa: info.bahai.org

1 och 2:‘Abdu’l-Bahá i Paris, s.126 och 133

Religion kontra Vetenskap

Under historiens lopp har religion och vetenskap bytt plats som den dominerande kraften i det mänskliga samhället. Men det är oftast när dessa två krafter varit i balans som de största landvinningarna har gjorts.

Vår nutid påminner starkt om Romariket efter Kristi födelse. På den tiden var Romariket på fallrepet pga. tilltagande samhällskorruption och en brist på motivation och framtidsanda hos dess medborgare.

När religionen på samma sätt var dominerande, t.ex. under medeltiden i Europa var problemen också stora. Då var det vetenskapen som ansågs vara ”vidskepelse” och oseriöst tidsfördriv. Och det fanns väldigt lite tålamod för ”irrläror”.

Men religion och vetenskap kompletterar varandra. Vetenskapen hjälper oss att tänka klart medan religionen ger vårt liv mening.

Den motsättningen som idag tycks finnas mellan religion och vetenskap är därför endast en onaturlig kontradiktion. Som ett exempel visar sig Gud alltid för uppriktiga och ihärdiga sökare - enligt min personliga erfarenhet. Dessa kan ”se” Gud på samma sätt som de kan ”se” atomer, dvs. inte med sina fysiska ögon, men med hjälp av hjärta och intellekt.

Jag har aldrig själv sett en atom, men jag är övertygad om att atomer existerar eftersom helheten kring teorierna tycks stämma. Att exempelvis teorin om supersymmetri inom partikelfysiken just gått i kras stör mig i sammanhanget inte alls, eftersom grunden inom partikelfysiken är sund.

Samma sak med Guds existens. Jag har aldrig sett eller talat med Gud, men mitt personliga helhetsintryck av verkligheten är att Gud finns, lika säkert som det finns atomer.